Återupprätta läraryrkena!  

I utvärderingar och debattinlägg har vi kunnat ta del av budskapet att lärarutbildningen har betydande brister. Det allvarligaste med kritiken är inte det specifika, vad som gäller för en viss högskola, utan det generella som gäller utbildningen i stort. Trots att de verksamma inom lärarutbildningen normalt gör ett hängivet och engagerat arbete tror jag att få av dem med handen på hjärtat tycker att den fungerar tillräckligt väl. Dagens lärarutbildning är längre än den tidigare och målen är högt ställda. Varför blir då inte resultatet bättre? Paradoxen tror jag beror på att lärarutbildningarna sedan 1960-talet har dominerats av en utbildningsideologi med stark betoning av läroprocesser, särskilt grupporienterade, och att frågan om ämnesinnehåll har skjutits i bakgrunden. Lärarutbildningarna har aldrig kunnat rätta till obalanser i dessa avseenden eftersom företrädarna för ämnen och expertkunskaper alltid utgjort en minoritet inom murarna.

När nu systemet kritiseras starkt råder därför villrådighet och förvirring. Hur kan det bli så här när vi menar så väl? Förklaringen tror jag står att finna i den hittills styrande ideologins nedtoning av ämnesinnehåll och utbildningens oerhört röriga konstruktion. När antalet kurskombinationer utöver det allmänna utbildningsområdet överstiger 350 finns det knappast någon skolhuvudman som kan bedöma likvärdighet och kvalitet i utbildningen. Systemet har kollapsat redan efter några år och måste därför reformeras både till form och innehåll.

Varför fick vi den nuvarande ordningen?

Sedan 1960-talet har skolan förändrats radikalt, både kunskapssynen och lärarrollen. Efter kommunaliseringen har en administrativt kameral skolsyn varit förhärskande. Skolan ses i stort som en kommunal omsorgsverksamhet där det gäller att klara driften till lägsta kostnad. Då har ämneskunskaper mindre betydelse. Det viktiga är att lärarna utgör "vuxna i skolan" och finns i lokalerna från morgon till kväll. Läraren skall, tillspetsat uttryckt, snarare vara en trivselvaktmästare än en inspiratör till ökat vetande och skolan blir en plats där elever vistas i social samvaro snarare än en arbetsplats för utbildning. Dagens lärarutbildning är en konsekvens av detta synsätt men också av en löslig politisk kompromiss.

De politiska partierna, starkt påverkade av kommunförbundet, lät sig lockas att anamma denna skolsyn. Med pedagogisk teori om processinriktat lärande som grund träffades en kompromiss där enigheten köptes till priset av konkretion. Ämnesinnehåll blev till vad som helst. "Centrala kunskapsområden" skall studeras av alla blivande lärare vid sidan av "tvärvetenskapliga ämnesstudier" och detta skall leda fram till "att studenterna förstår de grundläggande principer som gör att lärare i samverkan förmår organisera pedagogisk verksamhet på ett så mångfacetterat sätt att alla (min kursiv.) barn och elever lär och utvecklas". De "grundläggande principerna" konkretiserades dock inte, eftersom det inte är möjligt och hela beslutet framstår som ett illusionsnummer. Det lösliga riksdagsbeslutet överlämnades till lärosätena att tolka och genomföra. De grupper som fick tolkningsföreträde såg inte någon risk i nedtoningen av ämneskunskaper och uppskattade tanken på en enhetlig lärarutbildning där alla skulle få allmän behörighet till forskarutbildning, trots att mindre än en tredjedel av lärarutbildarna själva har forskarutbildning. Lärarutbildningens yttre enhetlighet blev ett skal kring en uppsplittring på ett oräkneligt antal varianter av oklar kvalitet och därmed utan likvärdighet.

Vad bör en lärare kunna?

Alla vet skillnaden mellan en engagerad och en likgiltig lärare, mellan en kunnig eller okunnig respektive en tröttkörd och en utvilad. Lärare är människor och måste ges arbetsvillkor så att de kan ladda om mellan varven. Den som skall vara både inspiratör, arbetsledare, kontrollant och reflektionspartner måste ha insikt i hur hon eller han kan möta elever med varierande bakgrund och förutsättningar. En lärare måste också få känna att den egna expertkunskapen är efterfrågad hos arbetsgivaren. Den som möter gensvar blir stimulerad och får nya krafter. Det gäller både lärare och elever. Reduktionen av lärarprofessionen under 1990-talet, från lärare med expertkunskap till diversearbetare, har varit olycklig. Den nya lärarutbildningen symboliserar förändringen.

Vad behöver då en lärare kunna? Svaret är att det beror på vilken typ av lärare vi talar om, vilka elever det rör sig om, vilka ämnen och vilken nivå. Förmågan att kunna inspirera andra, att ge förklaringar och kommentarer, göra liknelser och analyser kan aldrig helt rymmas inom lärarutbildningen. Den beror också av varje lärares egen förmåga att utveckla sig. I ett tidigare inlägg skriver Thomas Kroksmark att ämneskunskaper inte är en tillräcklig förutsättning för lärarkompetens. Det stämmer förstås och lika lite är social talang eller pedagogisk teori en tillräcklig förutsättning. Ingen av dessa kompetenser är tillräckliga men de är alla helt nödvändiga förutsättningar.

Vad bör göras?

Lärarutbildningen bör reformeras i grunden. De nya utredningsdirektiven är i stort välmotiverade. Framför allt bör den röriga strukturen, överbetoningen av processteori och underskottet av ämneskunskaper och grundläggande färdigheter korrigeras. Varje ny lärare måste ha sådana kunskaper som ger goda förutsättningar att lyckas i yrket. Då kan man inte syssla med allt samtidigt utan måste koncentrera sig på vad som är viktigast, såväl allmänna lärarkunskaper som gedigna ämneskunskaper avpassade till elevernas ålder. En ny utbildning bör bygga på positiva erfarenheter av tidigare lärarutbildningar. Den vetenskapliga skolningen skall kunna ske i olika ämnen, inte endast i pedagogik med biämnen. I stället för att utbilda enhetslärare utan djup bör vi få olika lärarkategorier för olika läraruppgifter. En lärare skall kunna känna sig som expert inom sitt fält och inte utan vidare vara utbytbar. I lärarrollen ingår självklart flera uppgifter men det som konstituerar en lärare är framför allt förmågan att undervisa med frihet att välja metod inom den ram som innehållet i läro- och kursplanerna anger. Lärarutbildningen skall ses som en grundutbildning som följs av återkommande fortbildning med möjligheter för lärarna själva att välja ämne och nivå samt kunna avancera i jobbet. Då kan vi stegvis återupprätta lärarprofessionen, yrkesstoltheten och därmed skolan som arbetsplats.

Hans Albin Larsson

2007-08-12