Ryssland under Putin

Om en spion, fostrad i de värderingar som präglade KGB, den sovjetiska hemliga polisen, plötsligt skulle upphöjas till president, hur skulle då spionen tänka i sin nya roll? Vi vet svaret. För Putin tycks livet inte vara värt att leva om inte omvärlden, grannländerna i första hand men också mer avlägsna makter, darrar av rädsla vid tanke på Ryssland och dess militära styrka. Ryssland som stormakt, helst global makt, är livets mening för ryska makthavare uppfostrade i en chauvinistisk anda. Ändamålet är så heligt att det alltid helgar medlen, vilket betyder att rysk makt utifrån härskarens tolkning är överordnad allt. Den som motsätter sig den kan betraktas som inte bara oppositionell och därmed någon som kan tystas utan också som landsförrädare, som fiende till ryska statens historiska rätt och kan därmed fängslas eller dödas. Kravet på underkastelse gäller främst statens egna undersåtar men också grannländer som någon gång under historien varit kuvade av det ryska imperiet i dess tsaristiska eller sovjetiska skepnad. Det är detta arv Putin ser sig som förvaltare av och som i princip styr hans bedömning av såväl inrikes som utrikes angelägenheter.

Putinregimen har emellertid en ytterligare viktig ingrediens. Den är formad i och genomsyrad av en närmast total korruption. Formella lagar och regler gäller inte om någon genom betalning eller hot om repressalier eller våld vill påtvinga någon annan sin vilja. På traditionellt ryskt vis lever den nuvarande regimen i symbios med en grupp ekonomiska makthavare, de så kallade oligarkerna, som är stormrika miljardärer efter att ha tillskansat sig statlig egendom på olagligt sätt. Putinregimen stöds av oligarkerna, av sina kritiker kallade kleptokrater, eftersom regimen låter oligarkerna hållas, det vill säga låter dem fortsätta att berika sig oberoende av om det sker lagligt eller olagligt. Putinregimen står och faller med dessa oligarker, ungefär som 1700-talets och 1800-talets tsarer levde i symbios med adliga storgodsägare och systemet med livegna bönder.

Efter Putins makttillträde som president kunde han gradvis avveckla de demokratiska friheter som infördes efter Sovjetunionens upplösning. Viktigast i det läget var att omforma statlig verksamhet till redskap för regimen. Av särskild betydelse var polisen och domstolarna. Lika viktigt var att kontrollera informationen, det vill säga medierna. Därnäst gällde det att få kontroll över exportprodukter av strategisk betydelse. Privata storbolag förstatligades eller tvingades in i en av regimen bestämd struktur, till exempel gjordes också bankerna till regimens redskap. Putin hade dock inte varit Putin om han inte också relativiserat informationen. Genom sin kontroll över medierna, skolan och universiteten kunde han påtvinga landet sin egen verklighetsuppfattning och historieskrivning. Detta föranledde inga mer betydande protester, eftersom det kombinerades med en storrysk chauvinistisk retorik som många ryssar kände igen och var uppfostrade i. Så länge oljeinkomsterna var stora kunde dessutom allmänheten notera en ekonomisk uppgång med positiva effekter för de flesta.

Den storryska chauvinismen, strävan efter att grannländerna ska underkasta sig rysk dominans, fordrade handling. Att Ryssland under Putin skulle kunna vara ett fredligt land bland andra och med ömsesidigt goda relationer på basis av jämlikhet med andra länder, var inte att tänka på. Det hade gått på tvärs med den nedärvda chauvinistiska drömmen om ett Storryssland som får omvärlden att darra. Således, efter att Putin skaffat sig diktatorisk kontroll över stat, medier och näringsliv samt påbörjat en omfattande upprustning av krigsmakten, drevs utrikespolitiken steg för steg i samma riktning som under Tsarrysslands och Sovjetunionens tid. Uttryck för detta är bland annat invasionerna och ockupationerna av delar av Georgien och Ukraina, nätattackerna mot Estland och Ukraina, hotfullt uppträdande från ryskt militärflyg mot andra länders flyg, nedskjutningen av ett nederländskt passagerarplan över östra Ukraina, bombanfall under flera år i Syrien mot den syriska diktaturregimens motståndare, regimstyrda så kallade trollfabrikers spridande av påhittade nyheter samt Putinregimens inblandning i andra länders valrörelser. Putinregimens retorik har också helt fallit in i den gamla sovjetiska retoriken om att den är oskyldig till allt och att inget den anklagas för är sant. Däremot finns det, enligt Putinregimen, en västlig sammansvärjning som syftar till att hindra Ryssland från att spela den roll som Ryssland ska spela, nämligen som en stormakt som andra länder och folk ska vara rädda för.

Ilja Repins kända målning av Ivan IV, den förskräcklige, just efter att han i sitt vansinne har dödat sin egen son. Målningen, från 1885, handlar dock inte om det utan om mordet på tsar Alexander II år 1881. Den galne Ivan symboliserar Ryssland, som just dödat sitt framtidshopp. Tyvärr inryms även dagens Ryssland i målningen genom Putins likvidering av allt som hade kunnat leda till framväxten av en anständig, fredlig och demokratisk rysk stat.

Priset för denna baklänges marsch in i framtiden är att ett nytt kallt krig, Putins kalla krig, har etablerats, att den ryska ekonomin genomgår en motsvarande kräftgång genom de sanktioner regimen dragit på landet men framför allt att Ryssland och dess regim betraktas som paria, som några man helst vill slippa att beblanda sig med, i det internationella umgänget. Putinregimen har befäst bilden av Ryssland som Europas psykopat. Detta är oerhört tragiskt eftersom också Ryssland har en befolkning som önskar att leva i ett hederligt samhälle med en icke korrupt förvaltning och med medier som är fria samt inte minst med möjlighet att själv få välja sina beslutsfattare. Ryssland under Putin får betala ett högt pris för Jeltsins dåliga beslut att utse en KGB-officer till sin efterträdare. Europa och världen förtjänar bättre och framför allt det ryska folket.