Klassisk bildning för vår tid - både bredd och djup behövs!

Det är knappast troligt att någon nation eller stat som inte tar vara på sina begåvningar går en ljus framtid till mötes. Den nation som förslösar sina begåvningar underminerar sin egen möjlighet att bygga ett samhälle som optimerar medborgarnas förutsättningar att leva ett rikt och meningsfullt liv. Behöver vi bry oss när vi, åtminstone i delar av världen, sedan länge tillgodosett de grundläggande mänskliga materiella behoven? Man kan hävda att den materiella välfärden inte kan tillgodoses hur mycket som helst eller att en fritid utan innehåll knappast är något att eftertrakta. Men det är i så fall verkligen ett extremt I-landsproblem. Verkligheten säger oss att inte heller de mest välmående I-länderna har råd att tacka nej till att ta vara på sina begåvningar, därför att samhället förändras hela tiden. Det som idag är en lysande och väl fungerande varu- eller tjänsteproduktion eller en effektiv och ändamålsenlig statlig förvaltning kommer aldrig att förbli detta om den inte utsätts för kontinuerlig forskning och granskning. Den historiska processen innebär att allt förändras och därmed är frågan hur vi vill att framtiden ska se ut och vad som fordras av oss för att våra visioner ska vara möjliga att förverkliga. En övergripande fråga som bland annat ställdes vid ett Axess-seminarium på Engelsberg 19 oktober 2012 var om det krävs en elitsatsning för att vi, Sverige, ska klara den internationella konkurrensen. Mitt svar är ett klart ja. En elitsatsning förutsätter en breddsatsning, inte enbart av jämlikhetsskäl, utan därför att en förnyelsebar elit måste ha en bredare rekryteringsbas än enbart den egna gruppen.

Skapa miljöer för bildning - på alla nivåer!

I utbildningsdebatten lyfts ofta väldigt pragmatiska mål fram, t.ex. att våra lärosäten ska utbilda sina studenter till att vara anställningsbara. Det finns högskolor som i sin reklam framhåller att de utbildar just "Sveriges mest anställningsbara studenter". Det är naturligtvis gott i sig men ett oerhört kortsiktigt mål, eftersom arbetsmarknaden ständigt förändras. Bättre hade varit att utbilda studenter som har förmåga att anpassa sig till nya förutsättningar, vars kompetens är av sådan art att de kan söka jobb inom breda sektorer. Jag inser förstås att arbetsmarknaden alltid kommer att efterfråga synnerliga experter på många områden men också att dessa områden ständigt är under förändring. Således kommer det alltid att vara en fördel för ett land som vårt om vi kan stimulera fler att ha långsiktiga bildningsambitioner med sina studier. Oavsett vad man kommer att yrkesmässigt syssla med i sitt liv kommer man alltid att ha personlig glädje av bildning. Det är rent av så att varje arbetsgivare har glädje av anställda som kan mer än vad som förväntas av dem. Personer som har förmåga att göra tolkningar och associationer kan helt enkelt lättare än andra se strukturer och samband bakom det synliga. I vilka sammanhang behövs inte det?

Vi vet att barn genomgående är nyfikna och har lätt för att lära sig. De ska lära sig oerhört mycket och allra helst också att ifrågasätta och reflektera över vad som serveras som fakta eller förklaringar. Ju mer man som individ behärskar förmågan att ställa kritiska frågor och att reflektera, desto större blir förutsättningen att man också kan uppöva förmågan att värdera på saklig grund och dra slutsatser. Den som klarar det, i alla fall på sikt, har anledning att känna sig som en friare människa än annars. Beroendet av andras färdiga slutsatser och förklaringar blir mindre för den som kan tänka själv än den som sällan eller aldrig lyckas göra det. Man kan rent av säga att friheten att kunna göra egna tolkningar av orsakssamband är den viktigaste frihetsfrågan, därför att det är tankens frihet det handlar om.

Hur kan man uppmuntra tankens frihet? Vi bör eftersträva att skapa miljöer för bildning på alla nivåer, från grundskolans tidigaste år, över gymnasieskolan, universitetsutbildningarna, yrkeslivets alla skiften och inte minst kring fritiden. Det betyder att det som bedöms vara kortsiktigt mest nyttigt aldrig bör stå som ensamt alternativ. När det är fråga om utbildning, fortbildning och vidareutbildning går det pragmatiska alltid att kombinera med det långsiktigt bildande. Det är fråga om att knyta lärandet till ett större sammanhang än det allra närmaste i tid och rum. Hur stimulerar man till samtal som vid sidan om allt som är vardagsnära också kan innehålla bildande moment?

Miljöer för bildning kan åstadkommas genom att nutidsfrågorna sätts in i ett större allmänmänskligt sammanhang och på basis av vad mänskligheten kulturellt och kunskapsmässigt diskuterat under tidigare generationer. Attityden måste vara att vi inte är det minsta klokare än tidigare generationers människor men vi har andra förutsättningar. Den viktigaste faktorn är tid, att reservera tid för inläsning, reflektion och samtal. Det dagliga livspusslet innebär oftast att mycket ska ske på en begränsad tid. När det gäller studier och reflektioner är det ofta samma sak. Ett sätt att lösa den ekvationen är att ge utrymme för återkommande reflektion och samtal kring bildningsfrågor, såväl i skolan, vid universitetet, i arbetslivet och på fritiden. Det är när man vid upprepade tillfällen kan reflektera över en viss problematik som tankar hinner mogna. Det är frågorna som behöver upprepas, inte nödvändigtvis de svar som tidigare har ansetts vara möjliga eller lämpliga.

Faktakunskaper som grund för reflektion, analys och tolkning

Om den värderade läsaren skulle ställa frågan till sina barn eller barnbarn, om de kan känna igen och namnge de vanligaste blommorna i vårt land, de vanligaste fåglarna, fiskarna eller lövträden, skulle de då kunna uppge rätt svar? Om de fick frågan om att namnge och på en karta placera ut våra tio största sjöar, viktigaste vattendrag för att inte tala om landskap, skulle de klara detta? Skulle de klara att beskriva vårt lands geografiska läge under medeltiden eller 1700-talet? Om frågan gällde världens öknar eller Afrikas största floder, skulle resultatet då bli annorlunda? Skulle de klara att namnge och något beskriva våra litterära klassiker, kompositörer eller att känna igen några av deras mest kända musikstycken? Skulle de kunna placera in våra mest välkända historiska personer eller rentav historiska epoker i någorlunda rätt tidssammanhang? Frågorna kan göras hur många som helst och de skulle kunna utvidgas till ett mer nordiskt, europeiskt eller globalt sammanhang. Skulle det påverka resultatet? Kanske, men det är knappast troligt. Jag har ställt denna typ av frågor till vuxna personer i Sverige vid många tillfällen och svaren är alltid desamma: uppgivna leenden och skakande huvuden. Om de då får frågan om samma typ av kunskaper var mer allmänt spridda för femtio år sedan, intygar många med emfas att så var fallet.

Det är numera välkänt att den svenska skolan som helhet inte har genomgått någon särskilt positiv utveckling de senaste decennierna, kanske inte ens de senaste 50 åren. Vid internationella jämförelser har resultaten för svenska elever gradvis sjunkit utan att för den skull helt falla igenom. Det problematiska är att den nedåtgående trenden, som hållit på sedan början av 1990-talet, snarare har blivit mer påtaglig än tidigare. Bland 15-åriga svenska pojkar har var fjärde numera (2012) betydande svårigheter att läsa och skriva och därmed att förstå skriftlig information och skriftliga instruktioner. Språkförståelsen är svag, vilket innebär att de heller inte behärskar det talade språket särskilt väl, att de inte kan uttrycka vare sig nyanser eller förstå när andra gör det.

Vi vet att synen på kunskap är föränderlig och att det är naturligt att dagens skolelever lär sig andra saker än vad gårdagens gjorde. Behöver då inte dagens och framtidens människa elementära faktakunskaper av den art som nämnts? Kanske är det så, som mer än en pedagogikprofessor och väldigt många datorförsäljare framhållit, att all världens fakta finns endast ett knapptryck bort. Således är det helt onödigt att belasta hjärnan med en massa faktakunskaper. Men, stämmer detta? Kan man begripa något på egen hand utan att bära med sig en viss mängd fakta av varierat slag? Mitt svar är nej! Den som inga egna kunskaper har kan naturligtvis fråga andra människor eller inhämta faktauppgifter via nätet. Om vi antar att det går lätt återstår ändå den väsentliga frågan om den okunnige verkligen hinner slå upp fakta när hon eller han konverserar, hör på radio, ser på TV eller läser en tidning? Om vi antar att också detta går alldeles utmärkt återstår den ännu svårare frågan om vilka reflektioner och slutsatser den okunnige är kapabel till. Ska de också inhämtas via ett knapptryck? Vad jag menar är att för att gradvis kunna bygga upp en förutsättning för egen reflektion, värdering och kanske till och med analys måste man som individ behärska fakta, kunna sovra bland fakta, sätta dem i sammanhang med varandra, värdera fakta och reflektera över möjliga kausala samband och tolkningar. Det klarar ingen utan återkommande träning och inte utan en avsevärd mängd grundläggande faktakunskaper. Naturligtvis blir ingen klok av enbart fakta men det är svårt att bli klok utan att behärska det elementära. På dessa väsentliga områden finns det anledning till självrannsakan för den svenska staten och dem som sedan 1960-talets början varit ansvariga för förändringen av den svenska skolan.

När prognoserna inför framtiden är pessimistiska, då arbetslösheten stiger och tidigare framgångskoncept sviktar, då hörs alltid rop på nya riktade satsningar mot naturvetenskap och teknik samt numera även entreprenörskap. Förhoppningen är att forskning på och stimulans av dessa fält ska ge upphov till nya varor och tjänster. Därför går huvuddelen av både de fasta och rörliga forskningsresurserna till de nämnda sektorerna. Samhällsvetenskap, förutom entreprenörskap, kommer därnäst och sist, alltid, humaniora. Ända sedan antiken, kanske ännu längre, har det dock varit välkänt att teknik och ekonomi måste sättas in i ett mänskligt sammanhang. Bröd och skådespel åt folket kunde vara tillräckliga ambitioner för vissa romerska kejsare men på sikt var det otillräckligt. Vilka högre mål finns för våra strävanden? Under medeltiden kunde man peka på Gud och religiösa motiv, precis som på många håll i dagens värld. Under 1900-talet kunde diktatorer och ledare för rörelser som åberopade totalitära ideologier hänvisa till att de ansåg sig vara folkets sanna företrädare, varför definitionsmässigt all opposition kunde stämplas som folkfientlig. I vår tid är det som bekant fortfarande möjligt på många håll. Ett annat högre motiv som kunde legitimera ett beslut var om det ansågs gynna den egna nationen. Även detta motiv kvarstår i varierande grad. I ett modernt samhälle uppbyggt på västerländsk demokrati är det emellertid nödvändigt att strategiska satsningar och viktiga vägval är förankrade hos den breda allmänheten. Medvetenhet och diskussion kring våra vägval och vad som ger en god livskvalitet är nödvändiga inslag. Människor är sociala varelser som lever i samhällen men som också har individuella rättigheter och önskemål. Frågan om vad som är att betrakta som ett gott och meningsfullt liv kan aldrig besvaras men måste alltid diskuteras liksom alla andra aspekter på den mänskliga tillvaron. Därför finns humaniora och därför har bildning en så stor betydelse och så högt bestående värde.

Ett enkelt sätt att i god pragmatisk anda garantera att ingen ska behöva vara en bildningsmässig analfabet är att se till att såväl skolan som den högre utbildningen innehåller starka och återkommande inslag av både samhällsvetenskap, humaniora och estetiska ämnen. Vill vi att våra politiker, ämbetsmän på alla nivåer, direktörer, och för all del professorer, ska vara enbart experter på ett mycket snävt område eller vill vi att de också ska äga kunskap och ha insikt inom andra fält? Svaret är givet. Därför behöver språk, litteratur, konst, musik och historia bli och vara var mans egendom. Ingen vinner något på att tvinga på andra sin egen smak men ingen bör heller gå igenom skolan eller utbildning på högre nivå utan att ha fått möjlighet till överblick av dessa fält och helst till återkommande erfarenhet av dem. Det räcker emellertid inte med det. Även den naturvetenskapliga och tekniska allmänbildningen behöver stärkas. Detta sker bäst i ungdomsskolan men också genom allmänbildningsinslag inom den högre utbildningen och yrkesutbildningen.

Tidsanvändningen i skolan och på universitetet

När den mål- och resultatstyrda skolan infördes 1994 minskade i realiteten undervisningstiden. Vi gick från ett system med veckoarbetstid där lektionerna var fördelade över veckan och de flesta ämnen lästes kontinuerligt. Skoldagarna började och slutade i princip vid samma klockslag varje vecka. När övergången till det målstyrda systemet skedde uppfanns tidsmåttet "garanterad undervisningstid", vilket avser ett helt läsår. Denna tid var dock inte alls lika omfattande som den sammanlagda tidigare veckoarbetstiden. Ungefär samtidigt infördes också ett system med så kallad elevpeng, att en betydande summa av skattebetalarnas pengar följer med varje elev till den skola hon eller han väljer, oberoende av om det rör sig om en kommunal eller fristående skola. Skolverksamhetens intäkt blev således schabloniserad och tanken var att den garanterade undervisningstiden också skulle vara det. Effekten blev en helt annan. Snart sattes det i system både av kommunala och fristående skolhuvudmän att minska den reella undervisningstiden genom allehanda självstudiekonstruktioner. Vissa friskolekoncerner organiserade detta genom att hävda att eleverna själva skulle ta ansvar för sina studier. De skulle tillverka sina läromedel genom att klippa och klistra från nätet. En lärare kunde då vara mentor för betydligt fler elever, rentav samtidigt flera klasser, när dessa ägnade sig åt självstudier. Exemplet smittade över till kommunala huvudmän. Resultatet blev att den garanterade undervisningstiden urholkades. Hur mycket vet ingen eftersom Skolinspektionen hittills inte upptäckt problemet.

I grundskolan finns tidsproblemet i form av att timplanen i hög grad satts ur spel. Timplanen är det kvantitativa minimimått för lektioner som staten har fastställt. Syftet är att tillförsäkra alla elever att i varje enskilt ämne åtminstone få detta minimum av lektioner. Under 1990-talet genomdrev emellertid de som är negativa till ämnesstudier en omfattande "försöksverksamhet" i nära fem år med undervisning utan timplan. Cirka 900 grundskolor deltog. Enligt den nya skollagen undantas dessa även efter försökets slut att behöva följa timplanen. Därtill kommer att ingen fristående grundskola behöver följa densamma. Detta betyder att omkring 1500 grundskolor i landet inte behöver garantera sina elever ett minimum av lektioner i respektive ämne, trots att eleverna ska nå samma mål. Logiken haltar och beror på en politisk kompromiss mellan dem som vill återupprätta respektive avskaffa timplanen.

På gymnasienivå sattes timplanen ur spel redan år 2000. Numera vet ingen hur mycken eller liten undervisningstid eleverna får. I 1994 års läroplan hette det att varje undervisningstimma motsvarades av en poäng. Sedan ökade staten på antalet poäng utan att öka undervisningstiden, varför det numera är oklart hur många lektioner eleverna får. Visserligen heter det i skollagen att eleverna ska tillförsäkras en viss garanterad undervisningstid i varje program men i verkligheten sker inte detta. Just gymnasieskolan verkar vara värst drabbad när det gäller scheman med mycket luft. Trots att det i debatten ibland påstås att konkurrens leder till förbättringar kan man när det gäller skolan notera att konkurrensen ligger i att verka lockande för unga personer. Alla unga personer har emellertid inte ett långsiktigt perspektiv och gör inte den vuxnes bedömning av vad som är klokast, även om det kan gälla för vissa. Det finns gymnasieskolor, faktiskt hela koncerner, vars koncept bygger på att erbjuda eleverna mycken ledig tid. I marknadsföringen är det lätt att finna exempel på skolor som lockar elever med att "hos oss finns inga håltimmar - du kan välja mellan förmiddags- eller eftermiddagsgrupp". Om detta kombineras med viss betygsinflation, som också är ett verksamt konkurrensmedel, uppstår en win-win-situation. Genom självstudier nedpressas lektionstiden och elever med önskemål om mycket fritid kombinerat med hyggliga betyg blir nöjda. Detta gäller kanske i ännu högre grad den huvudman som driver skolan och som kan minimera såväl sina personal- som lokalkostnader. För skattebetalarna är det däremot en motsatt situation. De betalar för något som inte levereras. För landet som helhet är det direkt skadligt, eftersom en avsevärd del av våra blivande vuxna får en helt felaktig bild av såväl studentlivets villkor som arbetslivets krav. För tydlighets skull måste understrykas att lättsinnet med elevernas arbetstid gäller både fristående och kommunala skolor men långtifrån alla.

En faktor som hör till tidsanvändningen är förekomsten av läxor. Syftet med att ge eleverna hemarbete är flerfaldigt. Det är att eleverna dels under lärarens nära ledning får träning i att ta ansvar för sina studier utan att vara hänvisade till självstudier, dels kan förstärka och komplettera kunskapen om sådant ämnesinnehåll som tidigare gåtts igenom under lektionstid. Framför allt motiveras läxor dock av att elevernas mest receptiva tid i livet tas till vara för att bredda och fördjupa deras kunskaper, mer än vad lektionstiden räcker till. I argumentationen för läxor måste man dock se upp med att de skolhuvudmän som fuskar med den garanterade undervisningstiden. De kan försöka blanda bort korten genom att hänvisa till att eleverna ska läsa läxor. Sådana behövs emellertid även om den garanterade undervisningstiden uppfylls. Denna tid framstår nämligen som helt otillräcklig, eftersom den sällan eller aldrig räcker för att på ett tillräckligt bra sätt täcka in kursplanernas och ämnesplanernas innehåll. Möjligheten till måluppfyllelse skulle naturligtvis öka om vi på nytt fick en skoldag som sträcker sig mellan kl. 8 och 15 eller 15.30 från måndag till fredag. Detta avskaffades i Sverige vid 1990-talets början av skäl som inte redovisats.

Ett annat synsätt på läxor, som har funnits sedan det sena 1960-talet, är att dessa inte bör förekomma. En viss typ av teoretiska pedagoger, som sällan tycker att ämnesinnehållet i studierna är av betydelse, anser att det är lärandeprocessen som ska stå i förgrunden och då spelar innehållet en underordnad roll. Denna kunskapssyn hade sitt största inflytande kring millennieskiftet då planer fanns inom Skolverket på att avveckla skolans kursplaner. Så blev det dessbättre inte men det finns andra motiv för att vara emot läxor, t.ex. att dessa är orättvisa för de elever som inte kan få stöd av sina föräldrar. Därför borde ingen ha läxor. Resonemanget betyder att dess anhängare anser att bristande kunskaper för alla är att föredra framför att de flesta men inte alla kan nå längre. Det borde vara en samhällelig angelägenhet att möjliggöra för alla att nå långt men det kommer alltid att vara olika långt, eftersom människor är olika. Läxhjälp, öppen för alla som behöver den och under ledning av professionella lärare, skulle kunna bidra till att lyfta om inte alla så dock de flesta till en högre nivå än annars. Tyvärr har denna möjlighet hamnat i en politisk diskussion kring lämpligheten i att skattesubventionera entreprenörer i läxhjälp, en hjälp som inte blir allmän och som heller inte ställer krav på medverkan av professionella lärare.

Eftersom språkutvecklingen är central för kunskapsutvecklingen inom så många områden bör en avsevärd del av skoltiden användas för att stimulera läsning, skrivande och samtal. När man i den gamla folkskolan under 1800-talet skulle kombinera en kort skoltid med övning i basfärdigheter och inhämtande av grundläggande kunskap i olika undervisningsämnen såg man till att läseböckerna hade ett innehåll som kretsade kring kristendom, litteratur, geografi, historia eller naturlära. I våra dagar anses den tekniska formen för studier spela stor roll, dvs. att allehanda interaktiva moment finns representerade i de elektroniska läromedel som tar allt större utrymme i skolan. Rätt använt skulle detta förstås kunna ge positiva effekter på elevernas lärande. Det fordrar i så fall två saker, dels att den undervisande läraren kan se till att valet av läromedel blir sådant att såväl god språkutveckling som stegrad allmänbildning nås, dels att den undervisande läraren är en person som verkligen klarar detta. Utan tillgång till skickliga och engagerade lärare med gedigna kunskaper i de egna undervisningsämnena och god allmänbildning i övrigt är det svårt att se hur ett positivt resultat skulle kunna nås. Detta betyder att skolans allmänna bildningsresultat, vilken nivå vi kan nå med elever oavsett deras intellektuella förutsättningar, är en funktion av vilka förutsättningar vi som nation skapar för att locka de mest lämpade personerna att vilja bli lärare. Om läraryrkena, de är flera, ses som intellektuella yrken blir en logisk följd att de som verkar som lärare måste ges frihet att inom läroplanens och kursplanernas ram svara för tolkningen av vilket innehåll undervisningen ska ha, vilka läromedel som ska väljas och vilken undervisningsmetod som ska väljas i varje enskilt fall. Jag vill gå så långt som att påstå att skolans möjlighet att lyckas med sitt uppdrag hänger på detta. Det inflytande över undervisningens innehåll och metod som berövades lärarkollektivet genom kommunaliseringsbeslutet 1989 måste återföras till den professionella nivån, lärarna, om lärarrollen ska kunna bli tillräckligt attraktiv för att locka de engagerade eldsjälar skolan behöver. Utfallet av verksamheten, elevernas resultat, kommer att bero av hur det går med detta.

Vid våra högskoleutbildningar har antalet föreläsningar och lektioner minskat men, liksom tidigare, det råder stora skillnader mellan olika program och ämnen. Under de senaste åren har ett nytt fenomen dessutom insmugit sig. En tydlig trend är att studenter i allt mindre grad går på föreläsningar som inte uttryckligen är obligatoriska. De betraktar alltså vanliga föreläsningar som frivilliga i den meningen att man utan att missa något väsentligt kan avstå från dem. Detta gäller förstås inte alla studenter men kan röra sig om mellan häften och en tredjedel. Samtidigt har andelen studenter som har svårt att ta hand om sig själva, som inte hittar rätt tid, rätt plats och har glömt vilka instruktioner de fått, ökat markant. De som väljer att resa på en semestertripp i stället för att tentera, en kategori som knappt fanns för tio år sedan, finns nu i de flesta program och kurser. Detta märker man eftersom det är vanligt att de önskar någon typ av privat tentamen eller egna inlämningsuppgifter i stället för att delta vid ordinarie tentamen. Fenomenet är inte studenternas fel! Ansvaret ligger hos föräldrar och det omgivande samhället som understundom krattar manegen för sina älsklingar lite väl mycket. Alltför många unga personer vänjer sig vid att det som inte omedelbart framstår som lustfyllt kan man strunta i. Det som nämnts ovan om tidsfusket i gymnasieskolan inverkar naturligtvis och på två negativa sätt, dels lär sig många att heltidsstudier inte är detsamma som en arbetsmässig heltidssatsning, dels saknar de viktiga grundkunskaper när de påbörjar sina högskolestudier. Ansvaret för detta ligger hos skolhuvudmännen och dem som på statlig nivå vid 1990-talets början skapade det nuvarande målstyrda skolsystemet där kvalitetsambitionerna underordnades de lokala budgetambitionerna.

Flerstegsraket; bredd ska ge spets, men bredd är också gott i sig!

Frågan om elitsatsning är i mina ögon okomplicerad. En sådan behövs! Det som är komplicerat är hur den ska organiseras så att den inte ställs i motsats till en breddsatsning med höga ambitioner. Länge har det i Sverige ansetts ha ett högt värde att skoleleverna placeras i godtyckligt sammansatta klasser. Detta anses vara en viktig jämlikhetsmarkör. Alltför länge har jämlikhetsambitionen tagit sig uttryck i att alla elever ska läsa samma kurser, alltså samma innehåll och svårighetsgrad för alla. När 1946 års skolkommission utredde hur en framtida enhetsskola skulle se ut och när försöksverksamhet med en sådan pågick under 1950-talet, fanns det ingen som hävdade att en jämlik skola bestod i att alla elever skulle läsa samma kurser. Inte heller när grundskolan beslutades och infördes fanns denna idé. Den tillkom vid slutet av 1960-talet då grundskolan, i total politisk enighet, gjordes helt enhetlig. För att detta skulle vara möjligt fick den kategori elever som var mest skoltrött och som sökt sig till niondeklassens praktiska linjer, nu läsa mer teori än förut. För den kategori som sökt sig till den teoretiska och gymnasieförberedande linjen blev det motsatsen, mindre utrymme för teoretiska studier. Orsak var att en gemensam lagomnivå skulle inrättas men denna passade knappast någon. Följden blev att grundskolan därefter fick brottas med att denna lagomnivå var alltför trivial för vissa och alltför svår för andra. Grundskolan fick varierande kvalitet och kunde helt enkelt inte matcha sina föregångare som gymnasieförberedande skolform, realskolan och flickskolan.

Hela ungdomsskolan drogs in i den politiska trend kring marknadsorientering som svepte in över Sverige på 1970-talet och fick allmänt fäste inom de politiska partierna under 1980-talet. Gymnasieskolan höll i stort ställningarna som universitetsförberedande skolform under såväl 1970- som 1980-talet. Därpå blev den omorganiserad med en sjunkande standard som resultat för åtminstone de studieförberedande programmen. När målstyrning upphöjdes till ett generellt medel för att effektivisera den offentliga sektorn, sveptes skolan med. De som ville avreglera skolan trodde att dess kvalitet var så självklar att den inte skulle beröras av att dess organisation förändrades i grunden. Men det var precis vad som skedde. Avvecklingen av skolans kvalitetsstödjande regelverk 1985-1994 påverkade förstås också förutsättningarna för universitets- och högskolekurserna. De blev mer vanligt att nya studenter som påbörjade högskolestudier saknade tillräckliga förkunskaper och studierutiner. Detta kom gradvis att accentueras under 1990-talet och åren därefter. Återigen måste understrykas att detta inte gällde alla studenter men var ändå tillräckligt påtagligt för att betraktas som en generell trend.

Det finns mycket goda skäl att försöka skapa en jämlik skola, en skola som ger alla elever möjlighet att utvecklas kunskapsmässigt och intellektuellt så långt som möjligt. Detta förutsätter olika studietakt och innebär olika behov av stöd. En elitsatsning behövs för att rätta till det som brustit men det får inte förväxlas med att alla andra ska lämnas därhän. Endast ett fåtal tillhör eliten i alla ämnen men många är relativt framstående i många ämnen. För dem måste erbjudas utmaningar som innebär att de kan nå samma nivå som motsvarande elever i andra länder och elever i tidigare svenska skolformer. Detta räcker dock inte. Alla elever måste erbjudas att utvecklas maximalt och då måste skolåren utnyttjas väl och svårighetsgraden vara anpassad för vars och ens förutsättningar intressemässigt och intellektuellt. Detta fordrar lärare som har en utbildning anpassad för uppgiften och som äger rätt att anpassa metod och läromedel för sina elevers studier. En elitsatsning förutsätter helt enkelt en breddsatsning. Bådadera beror av vilka lärare vi kan engagera för uppgiften och det i sin tur beror av hur lärarrollen utformas och hur lockande skolan kan bli som arbetsplats.

Uppmuntra kunskap och kritiskt tänkande

För att Sverige ska kunna genomgå ett bildningsmässigt lyft fordras således en rad förändringar men kanske mest av allt ett förändrat synsätt. Bland förändringarna synes det viktigaste vara att återge läraryrkena den frihet de hade fram till 1991 och därmed en förutsättning att locka dynamiska och engagerade personer till skolan. Syftet med skolan behöver lyftas fram. Det är inte att förvara elever under socialt acceptabla former. Det är inte heller att låta skolan utgöra någon sorts exploateringfält för smarta entreprenörer. Skolan finansieras av skattebetalarna för att på basis av allas lika värde erbjuda alla en god och trygg skolgång. Varje individ ska ges möjlighet att utvecklas maximalt för sin egen skull men också för att samhället i dess helhet, vi tillsammans, ska kunna utvecklas så väl som möjligt. Varje individs bidrag till den gemensamma utvecklingen är en viktig förutsättning för att skapa de resurser vi behöver för att kunna bemästra dagens och morgondagens utmaningar. Därför utgör en satsning på bredd ett fundament, en förutsättning, för en satsning på spets eller elit.

Det förändrade synsätt som jag efterlyser gäller attityden till kunskap, i smått och stort. Även om vi som individer knappast kan vara experter på flera områden kan vi tillägna oss kunskaper nog för att kunna reflektera i många sammanhang. Ytterst gäller det att etablera en spontan nyfikenhet på den verklighet som finns runt oss och tolkningar av denna. Från det lilla och partikulära till det stora och sammansatta finns hela tiden en föränderlighet. Livet och samhället förändras men även naturvetenskapen genom nya rön och nya förutsättningar för gamla kunskaper. Ytterst handlar det om att det snäva nyttotänkandet faktiskt inte är särskilt nyttigt om vi anlägger ett längre perspektiv. Skillnaden mellan konsumtion och investering är välkänd liksom sambandet mellan sådd och skörd. Den breda allmänbildningen är ett växthus för specialkunskaper på olika områden och bredd och elit lever bäst i symbios. Gamla kunskaper behöver brytas mot nya. En klassisk bildning kan aldrig vara nog i ett modernt samhälle men en klassisk bildning för vår tid kanske kan det. En sådan innefattar de bärande delarna av den klassiska bildningen med komplement av de mest skiftande slag från senare tid, allt från hemslöjd, moderna språk, trädbeskärning, körsång, fågelstudier, hälsolära till arkeologi, kretsloppets problematik, teknisk design, arkitekturhistoria, förvaltningskunskap med mera. Innehållet är både statiskt och föränderligt. Det är attityden till kunskap som är det centrala och det är kunskapen om den mänskliga relationen till detta innehåll som utgör bildningen. Om vi skulle förmå att stimulera våra växande generationer till en bestående nyfikenhet, kanske rent av ta vara på den nyfikenhet som från början finns hos alla barn, då kan vi se med tillförsikt på framtiden.

Hans Albin Larsson

2012-12-07