När Sverige delades 

Vad angår oss 1809? Varför gör svenska statsministrar alltid sin första utlandsresa till Finland? Svaret på frågorna är detsamma: Sverige och Finland är genom sitt historiska arv närmare sammanflätade än några andra länder. Fredrikshamnsfreden 1809, Sveriges genom tiderna mest hårdsmälta fred, innebar att Ryssland tog en tredjedel av Sverige med en fjärdedel av befolkningen. Detta är knappast något att fira, inte ens i Finland, som blev en del av det tsarryska imperiet. Men, 1809 blev startåret för en finländsk stat, som senare blev det självständiga Finland. Därför högtidlighålls de gångna 200 åren som ett märkesår för de svensk-finländska relationerna.

Bakgrunden i korthet

Napoleonkrigen kastade om maktbalanserna och gränserna i Europa. Rivaliteten mellan England och Frankrike fick nya förutsättningar när Napoleon lade under sig hela Väst- och Centraleuropa. Sverige, liksom Ryssland, tillhörde Napoleons motståndare och den svenske kungen Gustav IV Adolf var kompromisslös i sin syn på den franske uppkomlingen. Napoleons militära framgångar ledde till att den ryske tsaren Alexander I, i Tilsit 1807, tvingades till samarbete med fransmännen mot England. Sverige vägrade absolut och följden blev att Ryssland med franskt stöd kunde anfalla Sverige. Så utbröt 1808 finska kriget, ett krig Sverige var dåligt rustat för och som ledde till den katastrofala freden i Fredrikshamn. Själva krigsförloppet, dvs. förberedelserna, taktiken och genomförandet, präglades av otillräcklighet och kungen avsattes våren 1809, en omvälvning som också gjorde slut på den grundlag som Gustav III låtit införa.

Konsekvenserna i Finland

Freden innebar att Ryssland flyttade fram sin gräns längre åt väster längre än någonsin förr. Fram till 1809 var Finland ett geografiskt begrepp, som innefattade den del av Sverige som låg öster om Bottenhavet. Från 1809 var Finland ett administrativt och politiskt begrepp som innefattade allt tidigare svenskt land öster om Torne och Muonio älv samt Åland. Redan före fredslutet tillförsäkrade sig tsaren, vid en lantdag i Borgå, samtycke från representanter för Finlands befolkning. Han garanterade att Finland skulle få behålla sina lagar, dvs. adeln fick behålla sin samhällställning och bönderna riskerade inte livegenskap. Den lutherska tron garanterades också. Själva poängen ur tsarens synvinkel var att den svenska grundlagen, alltså Gustav III:s regeringsform, gav närmast hela makten åt regenten. I Finland kom därför denna grundlag att leva kvar under hela 1800-talet medan den i Sverige upphörde just 1809. Därför utvecklades Finland från samma administrativa och kulturella grund som Sverige.

När Sverige nu var tillbakaträngt ända till Torne älv ändrade ryssarna Finlands östgräns till den gamla svensk-ryska östgränsen vid Systerbäck på karelska näset. Kexholms län vid Ladoga, som varit svenskt utan att vara en del av egentliga Sverige, tillfördes också det nya storfurstendömet. En ny administrativ huvudstad byggdes upp i småstaden Helsingfors och den dittills dominerande staden i Finland, Åbo, berövades sin ledande ställning. Finland kom politiskt att ledas av en regering, kallad senaten, där tsarens roll spelades av en generalguvernör. Först 1863 sammankallades lantdagen. Från ryskt perspektiv var det angeläget att uppmuntra en icke-svensk finländsk identitet men under en strikt censur. Detta ledde ändå gradvis, när nationalismen fått fäste, till framväxten av en finländsk nationalism samtidigt som det i Ryssland uppstod en allt mer chauvinistisk storrysk nationalism.

Konflikten med det ryska styret var självklar och ledde till en allt hårdare förryskningspolitik där ryssarna inte gav lantdagen någon möjlighet att påverka besluten. Genom Rysslands förlust i kriget mot Japan 1905 mildrades trycket i Finland. Året därpå infördes allmän rösträtt men inte parlamentarism. Förryskningspolitiken återupptogs och avbröts först i och med utbrottet av första världskriget. Finland var inte krigförande, trots att landet lydde under tsaren, men de senaste hundra årens utveckling hade ekonomiskt knutit Finland till Ryssland och i Finland fanns ryska regementen. Beroendet till vad som hände i St Petersburg var stort. Efter att tsaren störtats i februari 1917 försökte den socialistiskt dominerade lantdagen återställa det finländska självstyret men upplöstes då av den nya ryska regeringen. Skyddskårer och röda garden bildades i Finland. När lantdagen fått en borgerlig majoritet och bolsjevikerna i november tagit makten i St Petersburg förklarade lantdagen 6 december 1917 Finland självständigt. En ny nordisk självständig nation hade fötts.

Konsekvenserna i Sverige

Gustav IV Adolf, näst intill enväldig, gavs skulden för det framgångslösa försvaret mot det ryska anfallet. Våren 1809 störtades han i en militärkupp. Kuppmakarna ville ha en snabb fred och en ny regeringsform för att återskapa den maktbalans som traditionellt funnits i Sverige. Genom 1809 års regeringsform delades makten mellan kungen och riksdagen. Denna författning gällde sedan ända fram till 1974 men i praktiken ändrades den successivt när kungen stegvis avstod från att utöva sin makt. Den föreskrivna maktbalansen omintetgjordes genom parlamentarismen men å andra sidan har det svenska systemet därefter inneburit en maktdelning, eftersom inget parti, utom (s) 1968-70, haft egen majoritet i riksdagen.

När Karl XIII 1809 blev kung var han gammal och barnlös. En dansk prins utsågs till tronföljare men avled snart. Riksdagen hoppades att en allians med Frankrike skulle ge Sverige möjlighet att vinna Finland åter. Valet föll därför på den franske marskalken Bernadotte. Som fransk militär kunde Bernadotte inte se någon poäng med att återerövra Finland och få en lång gräns mot Ryssland. Han visste hur omöjligt det varit för Napoleon att landstiga i England och kastade en blick på kartan. Den skandinaviska halvön var betydligt mer lättförsvarad än ett Sverige som inkluderade Finland. Således vore det mer logiskt för Sverige att erövra Norge men för detta fordrades att landet på nytt blev Napoleons fiende. År 1812 kom läget för Bernadotte. När Napoleon nu angrepp Ryssland hakade han inte på utan sökte tvärtom samarbete med tsaren och lovade att inte försöka återta Finland. I stället lovade tsaren honom ryskt stöd för att vinna Norge. Detta fordrade ett krig mot Danmark, som styrde över Norge, och som var en av Napoleons bundsförvanter.

År 1814 deltog Sverige i en allians mot Napoleon och när han besegrades förlorade också Danmark. Freden slöts i Kiel och innebar att Norge, men inte de norska öarna Grönland, Island och Färöarna, avträddes till Sverige. Norrmännen önskade dock inte att bli svenskar, utan förklarade sitt land självständigt och antog en egen grundlag. Efter att svensk trupp gått över gränsen nåddes en kompromiss som innebar att Norge fick behålla sin grundlag och acceptera en union med Sverige där den svenska kungen också skulle vara norsk kung och utrikespolitiken skötas från Stockholm. Nära 100 år senare, 1905, sade norrmännen upp unionen, vilket då accepterades av Sverige. Sålunda blev konsekvensen av Rysslands erövring av Finland att de nordiska länderna blev dubbelt så många, fyra i stället för två.

Geopolitiska konsekvenser för både Finland och Sverige

För Sverige innebar förlusten att gränsrivaliteten och de ständigt återkommande krigen med Ryssland upphörde. Finland och Sverige hade varit ett i 600 år men gick nu olika vägar. Sverige skulle aldrig någonsin ha kraft att återvinna Finland och med tiden framstod det heller inte som önskvärt. När Finland inte bara var en stat utan också en nation var den svenska finlandspolitiken helt inriktad på det nära och goda grannskapet.

För Sverige är förlusten av Finland, följd av 1812 års politik, en huvudförklaring till den nära 200-åriga fredsperioden. Finlands har aldrig varit militärt hotat från väster och 1800-talet blev därför en lång fredsperiod men inte ett sekel i frihet. När Finland väl blev självständigt, vilket i hög grad måste tillskrivas Rysslands svaghet i samband med första världskriget, fick Finland ärva Sveriges ständigt problematiska relation med den store grannen i öster. Stalin ville behärska de länder tsarerna behärskat. För Finlands del fick Molotov-Ribbentroppakten 1939 samma effekt som uppgörelsen i Tilsit 1807, nämligen ett ryskt anfall.

Under kalla kriget var Finland genom den s.k. VSB-pakten (vänskap, samarbete och bistånd) noga med att hålla en god grannrelation till Sovjetunionen. Efter dess sammanbrott har Finland visat stark vilja till EU-integration och mer sällan än Danmark och Sverige haft invändningar mot centralisering av makt till Bryssel. Detta torde i hög grad kunna tillskrivas Finlands geografiska läge.

Krimkriget (1851-54) var det sista tillfälle när den fanns en realistisk möjlighet att ändra den gällande ordningen. Storbritannien och Frankrike, nu på samma sida, bekämpade det ryska inflytandet på Balkan. Den svenske kungen Oskar I verkade för att västmakternas huvudstyrka skulle sättas in mot St Petersburg och inte Krim. Om så skett kanske Sverige skulle kunnat haka på men endast en mindre styrka avdelades för en framstöt genom Östersjön. Vid den följande freden tvingades emellertid Ryssland att garantera Ålands demilitarisering. Långt senare, efter att Finland blivit självständigt och Åland 1920 sökt återförening med Sverige, hänsköts frågan om Åland till den internationella domstolen i Haag. Resultatet blev att Åland kvarstod inom Finland men med en fördjupad autonomi, något som både Sverige och Finland accepterade.

Vad hade annars hänt?

Om Gustav IV Adolf hade anpassat sig till Napoleon hade Sverige knappast blivit anfallet av Ryssland 1808. Finland hade inte förlorats. Ätten Bernadotte hade aldrig kommit i närheten av den svenska tronen och Norge hade stannat kvar som en del av det danska väldet. Den gamla regeringsformen hade fortsatt att gälla. En blick på kartan ger emellertid vid handen att Sverige knappast hade kunnat hålla sig vid sidan av konflikter med Ryssland. När Peter I grundlade St Petersburg skapades en ny källa till konflikt. Finland sågs som en möjlig väg till attack mot den kejserliga huvudstaden. Antingen hade Ryssland senare försökt erövra Finland eller också hade Tyskland tryckt på för att få ett brohuvud mot St Petersburg under de båda världskrigen. Men vi kommer aldrig att få veta, eftersom resonemanget är hypotetiskt.

Framtidscenario

Sverige och Finland är inte enbart grannländer. Samhällssystemen, förvaltningen, värderingarna, traditionerna m.m. är i en internationell jämförelse snarlika därför att de bygger på många seklers identiska utveckling. Händelserna 1809 innebar att Sverige delades och den östra delen blev Finland. Det som uppenbart skiljer är förstås språken men finska är ett minoritetsspråk i Sverige och svenska är ett av två officiella språk i Finland. Märkesåret handlar om att sprida kunskap om den svensk-finländska gemenskapen som en grund för förnyad folklig kontakt på alla samhällsområden. Svenska statsministrar kommer att fortsätta att först resa till Finland.

Hans Albin Larsson

Nordens Tidning (januari 2009)

Ett monument avtäckes i Grisslehamn 20 mars 2009, exakt 200 år efter att orten blivit skonad från förstörelse i samband med finska krigets slut. Då fanns en rysk garnison under Kulneff i Grisslehamn men den vände åter över isen på Ålands hav.