Ska vi skydda Stasi eller forskningens frihet?

Har vi något att lära av det förflutna, t.ex. hur diktaturer kan infiltrera öppna demokratier? Denna retoriska fråga behöver inte ställas när sunt förnuft råder men nu har något besynnerligt hänt. Vi får signaler från överheten om att inte fråga vad vi kan lära och om vi ändå frågar hotar någon med en rättslig process. Vad har hänt med principen om forskningens frihet om den som forskar om kalla kriget bakbindes, förses med munkavle och tvingas att avstå från sin undersökning? Nej, så kan vi inte ha det! Forskningens frihet är alltid värd att försvara. Den utgör en del av vårt lands demokratiska tradition och av vårt system som rättstat.

Saken är följande: När de gamla DDR-arkiven blev tillgängliga aktualiserades också så småningom frågor kring hur den östtyska säkerhetstjänsten, Stasi, opererade i Sverige. Trots signaler från företrädare från flertalet riksdagspartier om vikten av öppenhet i frågan har statsmakterna uppenbart bromsat tillgängligheten till den svenska säkerhetspolisens arkiv när det gäller Stasis verksamhet i Sverige. Varför ska en diktaturs förehavanden i Sverige skyddas i efterhand från insyn? Frågan kan ställas mot bakgrund av att regeringen i februari detta år i en vitbok till riksdagen konstaterade att "regelverket om offentlighet och sekretess inte i något väsentligt avseende hindrar att forskning bedrivs med inriktning på Stasis verksamhet i förhållande till Sverige och svenskar". Som bevis för att Säpos arkiv inte ytterligare behövde öppnas anfördes professor Birgitta Almgrens forskning som prejudicerande och vägledande för framtiden. Trots detta hotas hon nu av en rättsprocess, vilket är illavarslande såväl för forskningen kring Stasi som för forskningens frihet överhuvudtaget. Forskning ska inte avgöras inför domstol utan i vetenskapssamhället.

Säpos handlingar från kalla kriget om kontakterna med den östtyska diktaturen DDR hemlighölls länge i Sverige. Det är välkänt att en diktatur kan infiltrera i ett öppet demokratiskt land men inte hur Stasi verkligen gick till väga i Sverige. Birgitta Almgren har sedan 2005 vid Södertörns högskola lett ett internationellt förankrat forskningsprojekt, finansierat av Östersjöstiftelsen, och har publicerat två böcker kring Stasi och Sverige. Den första, Inte bara Stasi ... (2009), om Sveriges öppna relationer med DDR, belönades med pris av Svenska Akademien. Efter en intensiv mediedebatt där många krävde att Säpos arkiv skulle öppnas för att också de hemliga kontakterna skulle belysas gav Regeringsrätten Almgren tillstånd att ta del av Säpos arkiv. Detta skedde mer än 20 år efter att Stasiarkivet i Tyskland öppnats för forskare men inte helt, som i Tyskland, utan med stränga förbehåll. Almgren fick inte kopiera handlingar, belades med tystnadsplikt, fick inte tala med forskarkolleger om arkivmaterialet, inte röja misstänktas identitet och inte heller tala med berörda om det som dokumenterats om dem hos Säpo. Mot vetenskapens krav på öppenhet och diskussion, stod Säpos slutenhet och sekretesskrav.

Birgitta Almgrens analys av Stasis verksamhet i Sverige publicerades 2011 i forskningsrapporten Inte bara spioner. Säkerhetspolisens arkivmaterial ställdes i relation till det östtyska utlandsspionagets hemligstämplade akter från Stasiarkivet i Berlin och också till intervjuer med många Stasiofficerare som varit stationerade i Sverige. Detta gillade av någon anledning inte Säpo, eller delar av Säpo. Trots att Birgitta Almgren har följt vetenskaplig praxis när det gäller att anonymisera personer och haft Säkerhetstjänstkommissionens SOU-utredningar (2002) som riktmärke i sättet att redovisa, anmälde Säpo henne till Justitiekanslern (JK) för misstänkt brott mot tystnadsplikt. JK inledde i oktober en förundersökning som ännu pågår. Reaktionerna blev starka inom forskarvärlden och över hundra kolleger i Tyskland, Finland, Danmark och Sverige har skickat protester till JK.

Nästa fas är ännu mer egendomlig. Säpo agerade nu för att påverka den mediala bilden genom att styra informationstillgången. En journalist vid Svenska Dagbladet gavs tillgång till en del av det material som Birgitta Almgren fått tillgång till. I motsats till henne kunde och kan han emellertid öppet diskutera detaljer ur materialet. Journalisten har emellertid endast fått se en bråkdel av vad forskaren fått se och har inte underlag för att bedöma helheten men har ändå gjort kritiska uttalanden som hon inte får bemöta eftersom hon är bunden av tystnadsplikten. Således kvävs all seriös debatt. Etablerade vetenskapliga metoder och arbetsprocesser blir omöjliga att tillämpa i detta sammanhang.

Frågor kring vem och vilka i Sverige som hade vilken roll i relation till Stasi kan inte besvaras utifrån vem som saknas i Stasiarkivet i Berlin, bl.a. av skälet att en betydande del av arkivet förstördes 1989/90. Därtill kommer att endast hälften av de 111 hyllkilometer dokument som finns i Stasiarkivet gåtts igenom och 16 000 papperssäckar med sönderrivna dokument ännu inte har hunnit rekonstrueras med avancerad datateknik. Personer som utfört uppdrag för militära underrättelsetjänster som Stasis militära underrättelsetjänst VA, KGB eller GRU finns inte i Stasiarkivet. Huvuddelen av kartoteken över Stasis utlandsspionage - som således även rör svenska medborgare - kom på okända vägar under amerikansk kontroll vid DDR:s upplösning och förvaltas fortfarande av CIA. Så förhåller det sig när det gäller ramen för sakfrågan men den kan således inte ventileras öppet.

Den senaste fasen i ärendet reser några principiella frågor av största vikt: 1) Menar regeringen allvar med att Stasis verksamhet i Sverige ska kunna genomlysas av forskare? Om svaret är ja, måste också frågan ställas: 2) Varför agerar staten i motsatt riktning? I stället för att underlätta för forskning om kalla kriget agerar staten på ett sätt som innebär att forskare skräms till tystnad. Kan det vara så att staten, dels regeringen, dels Högsta förvaltningsdomstolen, dels Säpo, eller delar av Säpo, helt enkelt har olika uppfattning? I så fall framstår det som nödvändigt att den demokratiskt tillsatta delen av staten, riksdag och regering, klargör vad som ska gälla fortsättningsvis, dvs. tar de delar av Säpo som vill skrämma forskare till tystnad i örat. Det är möjligt att det finns goda skäl att lägga locket på men i så fall bör de redovisas av regeringen, inte föras fram indirekt av Säpo som en sorts obstruktion mot regeringsbeslut och hot mot forskningens frihet. Sverige är en rättsstat, eller hur?

Hans Albin Larsson

Professor i historia