"Tänka fritt är stort men tänka rätt är större" - Om Stellan Arvidson och skolreformen 

"Som mitt största nederlag betraktar jag skolreformens bittra öde." Orden är formulerade av en av den svenska skolans mest kända arkitekter, Stellan Arvidson (1902-1997). Det bittra yttrandet fälldes1995, mer än 30 år efter grundskolans införande då det var uppenbart att den reform som Arvidson och andra knöt så stora förhoppningar till hade blivit något helt annat än vad som åsyftades. Den senare utvecklingen har ytterligare givit anledning till dystopier kring skolans kvalitet.

Det finns knappast någon som inte anser att skolan fyller en synnerligen viktig funktion i samhället. Samtidigt har vi sedan länge varit vana vid att många, kanske de flesta, anser att den svenska skolan inte alls lever upp till de krav man kan ställa på den. Hur kan det komma sig? Vid början av 1960-talet fanns i Sverige inga ekonomiska hinder för någon att skaffa sig en god skolutbildning. Tidigare hade det emellertid funnits sådana. Dessutom var fram till 1960-talet antalet platser i läroverken så begränsade att många elever som hade intellektuella förutsättningar att klara studentexamen aldrig fick chansen. Detta anser utbildningshistorikern Gunnar Richardson vara de verkliga bakomliggande skälen till varför den svenska skolan var i behov av reformering vid slutet av 1940-talet. Det var inte bristande kvalitet som låg bakom den stora skolreformen under 1950- och 1960-talen utan alltför små möjligheter för det stora flertalet att läsa vidare. Men, det fanns också andra mer ideologiska skäl till en betydande förändring av skolan. De totalitära ideologierna, som under 1930-talet lockade mycket stort antal anhängare i Europa och andra världskriget med dess förstörelse och grymheter, utgjorde en psykologisk bakgrund till 1940-talets skolpolitiska reformarbete. En bättre värld skulle byggas och då sågs skolan som som det kanske viktigaste medlet för att påverka det uppväxande släktet i demokratisk riktning. De två frågorna, den kvantitativa och den innehållsliga, var vad 1946 års skolkommission fick att brottas med. Huvudsekreterare i skolkommissionen och den som kanske mer än andra kommit att symbolisera både genomförandet av och innehållet i skolreformen var Stellan Arvidson, just han som fällde det missmodiga yttrandet ovan. Vad hade hänt?

Professorn i tyska, Birgitta Almgren, som de sista tio åren givit ut flera böcker om svensk-tyska relationer har just (nov. 2016) utkommit med en sammansatt biografi över litteraturhistorikern, poeten och skolpolitikern Stellan Arvidson och hans livsverk: Dröm och verklighet, Stellan Arvidson - kärleken, dikten, politiken (Carlssons). På basis av ett mycket omfattande källmaterial gör Almgren en både kronologisk och tematisk genomgång av Arvidsons liv. Källorna utgörs främst av Arvidsons och livskamraten Britta Stenholms arkiv, som består av allehanda texter och koncept, brev och anteckningar. Almgren belyser Arvidsons och Stenholms nära samarbete och deras textproduktion. Utan att överdriva kan man säga att hon väsentligen har kompletterat bilden av såväl Arvidson som sammanhangen kring 1960-talets stora skolreform. Genom sin stora beläsenhet kring Arvidsons huvudsakliga intressefält, den samhällskritiske skalden Tomas Thorild (1759-1808) samt skolreformen, kan Almgren i sin text flika in sakupplysningar och reflektioner som ytterligare höjer läsvärdet.

Stellan Arvidson, uppvuxen i ett borgerligt hem i Vänersborg, kom vid 1920-talets början som student till Lund. Han skulle hela sitt liv arbeta med Thorilds liv och texter. Almgren beskriver hur Arvidson i påverkan av sin studentmiljö övertygades om "socialismens överlägsenhet och logiska nödvändighet". Han blev den drivande kraften bakom tillkomsten av Lundaavdelningen av Clarté, som skulle verka för att vinna de intellektuella för socialismen. Vissa meningsfränder till Arvidson, som Tage Erlander, tog dock avstånd när Clarté vid 1930-talets början blev en öppet kommunistisk organisation. Erlander och Arvidson upprätthöll ändå fortsättningsvis en nära vänskap, något som blev av betydelse när skolan skulle reformeras. Arvidson omfattades av en idealistisk och närmast romantisk syn på socialism och hade visionen att ett framtida socialistiskt samhälle skulle erbjuda alla frihet genom tillgång till och upplevelse av kultur på humanistiskt hög kvalitativ nivå. I fråga om kultur var han närmast en elitist.

Arvidson blev lektor vid universitetet i Greifswald, där Thorild verkade den sista delen av sitt liv. Almgren visar hur Arvidson tolkar Thorild som sin tids svenske revolutionär och hur han tycks se sig själv i honom. Vistelsen fick dock ett abrupt slut när 1933 den nya nazistregimen förbjöd Arvidson att verka vidare i Greifswald. Han skulle emellertid komma tillbaka senare. Arvidson blev i stället lektor och senare rektor vid Hudiksvalls läroverk, dvs. etablerade sig i den svenska bildningsskolan. Privat förblev han uttalad socialist, om än numera såsom socialdemokrat.

När Tage Erlander som ecklesiastikminister 1945 drog upp riktlinjerna för skolkommissionen vid dess första sammanträde formulerade han parollerna (s. 118): "En enhetsskola ska genomföras! En nioårig sammanhållen enhetsskola för alla barn! En demokratisk, likvärdig skola där varje elev ska få komma till sin rätt, få utvecklas efter sina egna inneboende förutsättningar, oberoende av socialgrupp, kön och hemförhållanden." Arvidson, som fram till dess varit motståndare till enhetskoletanken, var skeptisk och såg, enligt Almgren, Erlanders idé som en utopi. "Omöjlig att genomföra metodiskt." Arvidson tänkte emellertid om. Huruvida hans omvändelse var äkta, som när Saulus blev till Paulus, eller av rent pragmatisk art, som när Henrik av Navarra blev katolik ("Paris kan vara värt en mässa.") vet ingen med bestämdhet. Själv hävdade han förstås äktheten men Almgren noterar att han kände leda som rektor i Hudiksvall när Erlander sonderade efter möjliga sekreterare till Skolkommissionen. Arvidson blev en varm anhängare av Erlanders vision men kvarstod vid sin kultursyn. I fråga om skolans utveckling innebar detta att han eftersträvade en nioårig grundskola med sammanhållna klasser, alltså ingen differentiering på grundval av elevens förutsättningar. För att möjliggöra detta, som huvuddelen av borgerligheten jämte läroverkslärarna och många av folkskollärarna ansåg omöjligt, skulle undervisningen "individualiseras". Arvidson betonade att trots den organisatoriska förändringen av skolan fick ingen nivellering av undervisningen förekomma. Lärarnas kvalitet sågs som en avgörande faktor för möjligheten till individualisering. Därför skulle de vara välutbildade och komma i åtnjutande av återkommande fortbildning samt inte minst ha en fri ställning när det gällde val av metod. Precis detta avskaffades i samband med skolreformerna kring 1990.

                        "... det är som exempel på den mänskliga egenskapen att                                    kombinera en stark idealism med rigiditet och tondövhet 

                        som han oftast nämns."

Erlander och Arvidson gick i land med den politiskt-organisatoriska uppgiften och den enhetliga grundskolan genomfördes. Operationen lyckades men, dessvärre, patientens allmäntillstånd blev sämre och, som vi vet, efter nya operationer 1989-94 blev tillståndet inte bara direkt dåligt utan närmast akut. Då var Arvidson emellertid redan desillusionerad över hur grundskolan hade utvecklats. Han fick som tröst en möjlighet att återknyta till vistelsen i Greifswald. Uppkomsten av Östtyskland, DDR, hälsade han, trots sin socialdemokratiska partitillhörighet, med glädje. Almgren skriver (s. 168): "Clartés socialistiska fostransmål, inte minst på det kulturella området, återkom i DDR-regimens programskrifter om kulturens betydelse för den folkliga bildningen och konstens betydelse för att öka det socialistiska medvetandet." Arvidson blev en bundsförvant till DDR och fick belöning i form av utmärkelser och hyllningar och kunde åter föreläsa om "revolutionäre" poeten Thorild i Greifswald. Han hyllades särskilt, som en framträdande DDR-representant framförde till honom, för "att en socialistisk skolreform hade kunnat genomföras i det kapitalistiska Sverige". Själv visste emellertid Arvidson att skolreformen inte hade lyckats. Organisatoriskt hade skolan ändrats så som han önskade men innehållsligt hade den inte nått hans höga ideal. Han var således besviken och det rejält. Glädjeämnet DDR ifrågasattes också i Sverige men han tillbakavisade kritiken och hävdade att det inte fanns några politiska fångar i DDR och att Berlinmuren och minfälten var ett skydd mot hotfulla angrepp från väst, dvs. precis den officiella DDR-ståndpunkten. Dessvärre, för honom, fick denna idealstat också sitt slut. Efter murens fall 1989 och den följande tyska återföreningen sörjde Arvidson DDR:s upplösning (s. 272): "Jag har förlorat det jag byggt mitt livs arbete på. Det är bara att konstatera nederlaget." Således blev såväl skolreformen som förverkligandet av ett socialistiskt kulturellt och bildat samhälle en besvikelse. Vad som bestod var hans egen poesi samt framför allt analyserna och tolkningarna av skalden Thorild. Det är för noggrannheten och mångsidigheten i detta sitt längsta livsverk som Arvidson kommer att stå sig som litteraturhistoriker. Men, det är som exempel på den mänskliga egenskapen att kombinera en stark idealism med rigiditet och tondövhet som han oftast nämns, såväl när det gäller skolreformen som synen på DDR. Birgitta Almgrens mycket läsvärda bok ökar vår kunskap om tankeprocesserna under ytan. Med Thorilds kända devis från Uppsala universitet kan man om Arvidson hävda: "Tänka fritt är stort men tänka rätt är större"

Hans Albin Larsson

Professor i historia och utbildningsvetenskap