Kronprinsvalet 1810 - 200 år senare

200 år sedan tronföljarvalet i Örebro - en händelse värd att minnas! Nu är det åter dags för ett nordiskt jubileum och ytterligare en högtidlighet med anknytning till dynastin Bernadotte. Det har gått jämnt 200 år sedan Örebro riksdag 1810 då den franske militären Bernadotte utsågs till svensk kronprins. Den följande dynastiska historien är välbekant för de flesta men kanske inte lika mycket omständigheterna kring kronprinsvalet.

Varför välja kronprins 1810?

Bakgrunden är kaotisk. Den innehåller ett flertal aktörer och omständigheter som är sammansatta. Sverige blev 1808 anfallet av Ryssland och samtidigt förklarade Danmark krig. Norge var vid denna tid en del av Danmark. Sverige befann sig således i en tvåfrontsituation, vilket splittrade den svenska krigföringen. Genom det olyckliga förloppet av finska kriget och det därpå följande ryska framträngandet genom Finland, Åland och så småningom också längs norra Norrlands kustland, fanns en uppenbar risk för ett totalt svenskt sammanbrott. Detta ledde till att kungen, Gustav IV Adolf, i mars 1809 störtades i en militärrevolt.

Revoltörerna hade alltså att först och främst få slut på kriget med ryssarna men också med danskar och norrmän, att skriva en ny grundlag och att utse en ny kung och därtill en kronprins. En interimsregering bestående av de ledande kuppmännen styrde nu landet och utarbetade snabbt en ny grundlag, som antogs av riksdagen 6 juni Under denna tid var hertig Karl riksföreståndare. Han var yngre bror till Gustav III och således farbror till den avsatte Gustav IV Adolf. Först efter att den nya grundlagen blivit antagen och hade accepterats av hertig Karl kunde han utropas till kung Karl XIII. Den nye kungen var emellertid utan arvingar och därför behövde även en kronprins utses. En av de ledande aktörerna var Georg Adlersparre, före kuppen chef för den arméfördelning som fanns i Värmland för att hålla gränsen mot Norge. Han förespråkade den danske prinsen Christian August av Augustenborg, bland annat för att denne som militär befälhavare i Norge visat stor förståelse för Sveriges situation och inte framryckt in i Sverige när Adlersparre drog mot Stockholm med sina regementen. Med Christian August som kung skulle också en anslutning av Norge till Sverige vara möjlig. Andra kuppmän kunde däremot tänka sig kronprins Gustav, den avsatte kungens son, som fortsatt tronföljare. Adlersparres linje segrade och i mitten av juli 1809 utsåg riksdagen Christian August men denne ville avvakta ett instämmande från sin kung, Fredrik VI.

Nicolaikyrkan i Örebro användes som rikssal vid riksdagen 1810.

Samtidigt med denna inre politiska process pågick förhandlingar med ryssarna som i september 1809 utmynnade i den hårda freden i Fredrikshamn, vilken innebar att hela Finland gick förlorat. Den danske kungens plan var att utnyttja Sveriges tvåfrontsläge och försöka återta så mycket som möjligt av vad som förlorats i frederna i Brömsebro 1645 och i Roskilde 1658. Danmark var allierat med Frankrike och Napoleon och en stark fransk armé var också våren 1808 på väg till Danmark för att kunna anfalla Sverige. Till dess befälhavare hade Napoleon utsett en av sina marskalkar, vid namn Bernadotte. Hade anfallsplanen fullföljts hade namnet Bernadotte således fått en helt annan betydelse i det svenska medvetandet. Nu inträffade akuta oroligheter i Spanien, vilket tvingade Napoleon att omgruppera så när det kom till kritan stod danskarna utan franskt stöd. I stället fick landet bekymmer med Napoleons motståndare England. För engelsmännen, som vid denna tid inte hade så många andra vänner än Sverige, var det viktigt att motverka trycket mot svenskarna. Den engelska flottan hindrade därför danskarna från att överföra såväl trupp som underhåll till Sydsverige och till Norge. Krigföringen blev därför svag. I detta avskurna läge fick Christian August själv föra befälet i Norge över de dansk-norska styrkorna där och det var då Adlersparre, själv stationerad i Karlstad, kom att betrakta honom som en rekorderlig person.

När freden med Ryssland undertecknats försvann det danska hoppet om att kunna pressa Sverige till landavträdelser. Fred med Danmark slöts i Jönköping i december 1809. Nu fanns inte längre något hinder för Christian August att bli svensk kronprins. Han accepterade, adopterades av Karl XIII och kallades fortsättningsvis för Karl August. Under det första halvåret 1810 ansträngde sig den nye kronprinsen för att axla sin nya roll. Men, en försommardag på Kvidinge hed i nordvästra Skåne ändrades läget helt. Under en militärövning avled Karl August plötsligt. Efter obduktion konstaterades av det rörde sig om slaganfall, alltså stroke, men det gick inte att med total säkerhet utesluta andra dödsorsaker, exempelvis förgiftning. För dem som såg de så kallade gustavianerna som ett hot var det uppenbart att Karl August blivit lönnmördad av dem. Gustavianerna var de tidigare anhängarna till Gustav III som önskade se hans sonson, den tidigare kronprins Gustav, Gustav IV Adolfs son, på tronen. Inget tyder på att dessa hade något med Karl Augusts död att göra men i samband med hans begravning i Stockholm spreds flygblad som pekade ut särskilt Axel von Fersen, lantmarskalk och känd gustavian, som ansvarig. När begravningståget passerade riddarhustorget rådde lynchstämning hos en del av de närvarande som slet von Fersen ur hans vagn och slog ihjäl honom inne på rådhusgården, alltså nuvarande Högsta domstolens gård. Det faktum att von Fersen, adelns främste företrädare, inte fick skydd av vaktstyrkorna gav genast upphov till spekulationer om att mordet på honom iscensattes av dem som stod Karl XIII nära.

Således blev det, nästan exakt ett år efter att Karl August blivit utsedd, åter dags att välja kronprins och det i ett läge som var om möjligt än mer inflammerat. Den danske kungen Fredrik VI var nu starkt intresserad av att bli svensk tronföljare för att på så sätt återskapa Kalmarunionens trekungadöme. I statsrådet, ungefär regeringen, fruktade man emellertid mer att gustavianerna skulle kunna driva fram ett val av den tidigare kronprins Gustav och fullföljde den tidigare tanken på en möjlig anslutning av Norge till Sverige genom att snabbt föreslå Karl Augusts bror, och Fredrik VI:s svåger, hertig Fredrik Christian av Augustenborg till tronföljare. När riksdagen i augusti samlades i Örebro var det i princip för att bekräfta valet av Fredrik Christian.

Varför välja Bernadotte?

Det blev ingen promenadseger för Fredrik Christian. Något hände på vägen. Statsrådet ville efter sitt ställningstagande för Fredrik Christian ha Napoleons godkännande och sände i juni två kurirer till Paris. Den ene av dessa hette Carl Otto Mörner. Han blev utsedd på egen begäran, troligen beroende på sina goda kontakter med hovkanslern. Mörner har skildrat sina insatser i senare skrifter och det finns all anledning till källkritiska reservationer för en del av det han berättar. Det står emellertid fullt klart att han vida överskred sina befogenheter och i Paris handlade mycket efter eget huvud. Resultatet av hans besök var att han hade tillfrågat en av Napoleons marskalkar, Jean Bernadotte, om dennes intresse för att bli svensk kronprins. Väl hemkommen togs hans initiativ illa upp av de makthavande och han förbjöds att närvara vid riksdagen i Örebro men en lavin hade satts i rörelse.

Fursten av Pontecorvo

Jean Bernadotte var gift med Desirée Clary. Båda hade enkel bakgrund. Desirée hade varit förlovad med en korsikan vid namn Napoleon Bonaparte. Hennes syster Julie var nu gift med Joseph Bonaparte, en äldre bror till Napoleon. När den sistnämnde svingat sig upp till den översta maktnivån och 1804 dessutom låtit utnämna sig till kejsare ritade han om Europas karta och delade han ut titlar och landområden till sina närmaste medarbetare och anhöriga. De mest framträdande generalerna blev marskalkar av Frankrike och syskonen blev kungligheter i erövrade länder och områden. Bernadotte blev marskalk men var aldrig någon av Napoleons favoriter. När Joseph Bonaparte 1806 utsågs till kung av Neapel och hans hustru följaktligen blev drottning lät Napoleon samma år, faktiskt 6 juni, utse Bernadotte till furste av Pontecorvo, en liten stad i Neapels närhet. På så sätt blev Joseph Bonapartes svägerska och svåger också av kunglig rang, något som i hög grad får tillskrivas Desirées ingifta släktskap med Napoleon. Pontecorvo (den böjda bron), var en helt obetydlig syditaliensk stad som sedan 1500-talet utgjort en fristående del inom Kyrkostaten. Ingen av makarna Bernadotte besökte någonsin Pontecorvo men gjorde dess stadsvapen till sitt familjevapen, varför det också kom att bli en del av det svenska riksvapnet.

När riksdagen i Örebro hade kommit igång visade det sig att det fanns åtskilliga anhängare till den franska kandidaturen som inte alls var officiell. Det sekreta utskottet ställde sig bakom statsrådets förslag och allt verkade vara upplagt för Fredrik Christian. Den franske konsuln i Göteborg, köpmannen Jean Antoine Fournier, anlände i detta läge till Örebro och utgav sig för att vara ombud för fursten av Pontecorvo, dvs. Bernadotte. Denna furstetitel, som inte verkar så imponerande, var av betydelse eftersom den innebar att Bernadotte var av furstlig, dvs. kunglig, rang.

Varför var Bernadotte intresserad av att bli svensk kronprins? Han var fransk marskalk och indirekt släkt med Napoleon som 1810 stod på höjden av sin makt. Men, han var aldrig någon varm anhängarna till denne, snarare en sorts rival. Genom släktskapet via Desirée var han ändå en av dem som fick en sorts beskydd av Napoleon. För Bernadotte innebar detta också ett besvärande beroende så när Mörners förfrågan kom, tog han chansen. Det var därför Fournier dök upp i Örebro.

Efter Fourniers plädering för Bernadotte utgick de flesta från att Napoleon stödde hans kandidatur och att ett stort franskt lån skulle ställas till den svenska statens förfogande. Bernadotte sades också vara beredd att bli lutheran. Opinionen vändes tvärt till fransmannens förmån och även Karl XIII började vackla. Något dygn senare, en vecka efter den förra omröstningen i sekreta utskottet, höll detsamma en ny omröstning varvid det fanns ett klart flertal för Bernadotte. Den 21 augusti kunde så riksdagen enhälligt utse honom till landets nye kronprins. Därefter var frågan om Napoleon skulle ge sitt medgivande och när så skedde kunde den nye kronprinsens ankomst till Sverige planeras. Den 20 oktober ankom Bernadotte till Helsingborg efter att på den danska sidan sundet först ha övergått till den lutherska läran. I början av november mottogs han i Stockholm, hyllades av ständerna och adopterades av Karl XIII under namnet Karl Johan.

Konsekvenser av kronprinsvalet

Ett år tidigare, i november 1809, hade Karl XIII drabbats av ett slaganfall som han aldrig återhämtade sig från. Efter att ändå fungerat som regent under hela 1810 överlämnade han i mars 1811 det exekutiva regentskapet till den nye kronprinsen. Härigenom var det från denna tidpunkt i praktiken Karl Johan som styrde landet. När Karl XIII avled 1818 blev kronprinsen helt odramatiskt utropad till kung under namnet Karl XIV Johan. Dynastin Bernadotte hade börjat. Tronföljarvalet gav konsekvenser på en rad områden, t.ex. en ny defensiv försvarspolitik, byggandet av Göta kanal etc. men det finns två konsekvenser som kanske är tydligare än andra:

• Genom 1812 års politik skedde en omorientering av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken som i sin förlängning ledde till att Sverige inte varit i krig sedan 1814;
• Eftersom Bernadotte som fransman inte sörjde över förlusten av Finland sökte han vinna Norge åt Sverige, vilket ledde till uppkomsten av en norsk stat, en svensk-norsk union och i förlängningen till att Norge blev självständigt. Detta blev en av flera förutsättningar för både skandinavismen och på sikt det nordiska samarbetet.

I år, med tanke på kronprinsessans bröllop, är kanske just uppkomsten av dynastin Bernadotte den konsekvens som framstår tydligast för de flesta men till det hör också den fredliga samhällsförändring som vårt land genomgått och där kungarna inom dynastin Bernadotte, liksom Jean Baptiste, har visat en påtaglig skicklighet i att följa med i förändringen.

Hans Albin Larsson