Kris i P1:s Kris i skolan

I det uppmärksammade P1-programmet "Kris i skolan" har anslaget varit att utbildningsminister Jan Björklund inte har på fötterna när han med hänvisning till internationella undersökningar i generaliserande ordalag kommenterat tillståndet i den svenska skolan. Som historiker har jag svårt att bedöma värdet av dessa undersökningar, som aldrig gäller samhällsvetenskap eller humaniora, men desto lättare att tillämpa källkritik. Vid en granskning av granskarnas argumentation, sådan den presenteras på SR/P1:s hemsida, slås man snabbt av att den är närmast pamflettartad. En serie Björklundcitat kommenteras med motargumentation. Några exempel:

Programmakarna hänvisar till rapporten TIMSS 2003 . I en tabell redovisas resultatet av hur rektorer uppskattat hur vanligt det är att elever i årskurs åtta på deras skola kommer för sent, skolkar eller är frånvarande och hur stort problem det är. Programmakarna skriver: "Sverige hamnar då långt ner, om än inte längst ner." Detta glädjande budskap kombineras med redovisningen av en elevenkät. Enligt den har 8 av 10 svenska elever den senaste månaden inte blivit bestulna, retade och fått ta emot glåpord, exkluderade eller slagna i skolan. Programmakarna konstaterar: "De svenska eleverna känner sig alltså tryggast av alla medverkande länders elever." Rubriken för stycket lyder: "Tryggast i världen", trots att den aktuella frågan inte gällde hur trygga eller otrygga eleverna kände sig och att alla världens länder inte undersökts.

När det gäller hur mycket tid svenska elever ägnar åt skolarbete nämner programmakarna att enligt undersökningen PISA 2003 (tabell 5.14) ägnar svenska elever mindre tid i skolan än OECD-ländernas genomsnitt. I denna fråga vill de emellertid inte kännas vid de svenska elevernas bedömning. De konstaterar att när eleverna i årskurs åtta får uppskatta hur mycket tid de ägnar åt matteläxor så hamnar Sverige längst ner i tabellen (4.7 på sidan 148 i TIMSS 2003) och tillfogar: "Men det finns också uppskattningar av lärarna om hur ofta och mycket läxor i de aktuella ämnena eleverna får och där är det inte lika entydigt."

Programmakarna hänvisar också till en serie rapporter där internationella ekonomiska organ placerat Sverige högt i ett "innovationsindex baserad på ländernas utbildningsnivå och styrkor inom forskning och utveckling" respektive "tillväxtpotential". I det sistnämnda fallet citerar man en chefsekonom vid World Economic Forum som anser en del av förklaringen till de nordiska ländernas framskjutna placering vara "ett utbildningssystem i världsklass". Chefsekonomen upphöjs således till expert på svenskt utbildningsväsende och programmakarna rubricerar det aktuella stycket som "Utbildningssystem i världsklass". Fler exempel skulle kunna nämnas.

För att få reda på vad forskarsamhället, underförstått de verkligt sakkunniga, anser har programmakarna genomfört en enkätundersökning med "123 av Sveriges professorer i utbildningsvetenskap". Några sådana existerar inte vad jag vet. Troligen avses pedagogik men också då förefaller siffran hög, varför man kan förmoda att vissa avläggare till ämnet pedagogik också är inkluderade. Icke överraskande har de som svarat en skeptisk inställning till Jan Björklunds förslag. Men, med all respekt för professorer i pedagogik, hur många av dem är insatta i skolfrågor utöver sin egen specialitet och hur många av dem har aktuell kunskap om det som är elevernas och lärarnas vardag? Hur många vet t.ex. något om villkoren för undervisning i samhällskunskap eller geografi? Enkäten säger dessvärre inget om forskarsamhällets syn på skolan mer än vad de tillfrågade pedagogikprofessorerna, eller vilka de nu var, tycker samt inte minst en hel del om programmakarnas kompetens.

I sin iver att driva sin tes gör sig P1:s programmakare skyldiga till en serie övertramp som innebär att de själva gör vad de anklagar Jan Björklund för. Därtill kommer det underliggande budskapet, nämligen att om Björklund således har fel i vissa avseenden när det gäller de internationella undersökningarna så har han förstås fel i allt han föreslår. Synd bara att de internationella undersökningarna inte handlar om att ämneskunskaperna i skolan tonats ned (historieämnet har halverats de sista 50 åren), att en betydande del av undervisningen utförs av lärare som själva inte har utbildning i ämnet (behörighetsreglerna upplöstes 1985), att ingen egentligen längre vet hur mycket eller lite undervisning en elev får i ett ämne (en löslig timplan i grundskolan, ingen alls i gymnasieskolan), att innehållet i undervisningen kan variera starkt från skola till skola (tolkningsbara kursplaner), att lärarna inte kan styra sin fortbildning (sällan i ämnen, ofta om att arbeta i arbetslag), att betyg sätts på gungfly (avsaknad av nationella prov i de flesta ämnen) etc. Om programmakarna i P1 varit seriösa hade de lätt kunnat vidga sitt fokus till den svenska skolans överlevnadsfrågor. Nu hade de emellertid en annan agenda.

Hans Albin Larsson

Professor i Historia och historiedidaktik