Stimulera demokratin! - Ge folket rösträtt!
Bör folket ha rösträtt? En del tycks tveksamma, eftersom folket under sen tid upprepade gånger röstat "fel". Regeringen är medveten om att det politiska förtroendet sviktar och har nyligen tillsatt en ny författningsutredning och 2002 tillsattes den s.k. Ansvarskommittén. Båda påstås ha i uppgift att förstärka demokratin men det kan ifrågasättas. Bland väljarna är det få som anser att demokratin i sig är hotad men uppenbarligen känner många känner att den stagnerat. Alltför många har ett svagt förtroende för de politiska företrädarna och för de politiska partierna.
De senare har under decennier haft allt svårare att rekrytera nya medlemmar och också att få fram nya villiga kandidater att sätta på valsedlarna. Allmänheten har samtidigt fått allt svårare att hysa tilltro till de förtroendevalda. Valdeltagandet har ändå förblivit högt, om man undantar valen till Europaparlamentet. Från en rekordlåg nivå har de sjunkit till nya bottennoteringar, senast under 38 %. Orsakerna till den politiska förtroendekrisen torde ligga i att samhället förändrats och de personliga banden mellan väljare och parti har minskat. I det moderna samhället har komplexiteten tilltagit och olika sektorer och beslut är så integrerade i varandra att knappast någon vet vilka beslut som fordras för att åstadkomma en önskad förändring. Internationaliseringen har bidragit men också en högst inhemsk centralisering. Det är svårt att veta vem man skall utkräva ansvar hos, eftersom man inte vet vem eller vilka som är de verkliga beslutsfattarna. Hastigheten i beslutsprocessen har dessutom ökat så att debatt och förankring endast hinns med ibland. Bundenheten till EU:s tidtabell har under senare år förstärkt denna bild. Således, vad skall vi göra för att stärka demokratin och den enskildes vilja att engagera sig?
Enligt regeringen bör fler beslut centraliseras och det största partiet överrepresenteras. Det är bland annat vad som ligger inbakat i de nya utredningarna. Socialdemokraterna har numera 35-40 % av väljarkåren bakom sig och kan endast med svårighet och ständigt kompromissande behålla regeringsmakten. Andra partier ser en möjlighet att via effektivitetsargument minska antalet politiker och frågor som är möjliga att påverka genom politiska beslut. Åter andra politiker tror att centralisering av beslut till en internationell nivå, där större länder beslutar åt oss, är en sorts naturlig och fredsfrämjande utveckling. Vissa av de nämnda tror, liksom demokratiskeptiker från 1800-talet, att det ligger en stor risk i att allmänheten, väljarna, får alltför stort inflytande över de politiska besluten. Bättre är det, menar de, om endast ett skikt av upplysta personer, de själva, fattar de avgörande beslut, som är alltför komplicerade och svåra för den stora allmänheten. I förekommande fall framställs det således som ett tecken på ansvarstagande att köra över väljarmajoriteten. Är det att undra på om väljarna stegrar sig och undviker de politiska partierna, uteblir från EU-valet eller röstar på en alternativ uppstickare som Junilistan?
Den politiska förtroendekrisen, inte demokratins utan de ledande politiska skiktens kris, beror helt enkelt på att partiernas ledningar inte vill släppa fram väljarna till besluten. Varför skulle annars inte väljarna kunna få rangordna kandidaterna på den lista de väljer? Jo, därför att då tappar partiorganisationen kontroll över vilka som blir invalda. Systemet med att kryssa endast en person är en dålig halvmesyr. Väljarna får i nuläget välja lista men i övrigt köpa grisen i säcken. Det går lätt att ändra. En annan enkel åtgärd är att öka, just öka, antalet folkomröstningar och se till att väljarna får ta ställning till ett förslag som skall godkännas eller förkastas. Ytterligare ett annat sätt är att låta de kommunala valen ligga i annan fas än riksdagsvalen så att det inte behöver gå fyra år mellan valrörelserna. Det allra viktigaste sättet är att stimulera kunskaperna om beslutsprocessen genom att låta lärarstudenter och skolelever läsa mer historia och samhällskunskap, särskilt lära sig mötesteknik, och att vår internationellt sett framgångsrika folkbildning stimuleras att främja den politiska debatten genom att engagera blandade sociala kategorier i studiecirklar och symposier, gärna i samverkan med högskolorna.
Det rakaste sättet för det politiska toppskiktet att visa seriös omsorg om demokratin vore i nuläget att hänskjuta frågan om det nya EU-fördraget till folket. En fråga av den digniteten, närmast att likna vid en genomgripande grundlagsändring, är självklart en hela folkets angelägenhet. Debatten bör handla om detta fördrags eventuella förtjänster och brister, inte om folket är inkompetent att förstå sitt eget bästa. Folket är inte dumt, kanske är det rentav så klokt att det förtjänar rösträtt i frågan. Vad säger de politiker som är bekymrade över svårigheten att rekrytera nya medlemmar och kandidater? Skall vi våga ersätta elitstyre med folkstyre eller är det att gå för långt?
Hans Albin Larsson
Historiker, professor vid Högskolan i Jönköping
