Från kaos till harmoni? - Nordiskt längdsnitt kring rivalitet och samarbete
"Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden" sjunger vi då och då. Men, varför inte leva och dö i Sverige, vårt kära fosterland, varför i hela Norden? Är det i så fall inte lika bra att leva och dö i hela Europa eller till och med i hela världen? Nej, nationalsången markerar att som svensk skall man leva och dö här hemma och det är Norden. Sverige är Norden eller åtminstone det sanna Norden. Vi skall emellertid inte bara leva och dö här. Vi skall också känna stolthet över vårt internationella rykte från fornstora dar. De kända raderna i Richard Dybecks text kan givetvis ses som ett tidsdokument från mitten av 1800-talet men är de ens representativa för den tiden?[1] Dybecks dokumentering av folkmusik spelade en betydande roll för den svenska nationalromantiska musiken. I den meningen var Dybeck representativ för kategorin kulturpersoner som sökte förena sin nationalromantiska syn med ett stolt historiskt arv. Den nationalistiska väckelsen var emellertid inte ett nationellt särdrag utan en del i en internationell förändring som i likhet med andra idéer spreds från land till land. I vissa fall gällde det att påvisa de för den egna etniska gruppen gemensamma dragen, en sorts kulturnationalism, och därmed underbygga kraven på en statsbildning, alltså formandet av en nationalstat. I andra fall gällde det att utifrån en befintlig statsbildning hävda den dominerande etniska gruppens historiska rättigheter och maktställning, statsnationalism, dvs. förhindra att det egna väldet splittrades upp i flera nya nationalstater. Enande och splittring kännetecknar nationalismen och under de två senaste seklerna har den haft sådant genomslag på det sociala och politiska livet i Europa att knappast några större förändringar är möjliga att förklara utan att den nationalistiska dimensionen tillmäts stor betydelse. Etnicitetens betydelse som grund för historieuppfattning, samhällssyn och politiska idéer är alltför välkänd. Vad betyder då begreppet Norden i detta sammanhang?
Sveriges nationalsång är en markering av det nationalromantiskt fosterländska och i detta ingår den nordiska dimensionen, den nordiska identiteten. Hur kommer det sig? Är Norden övernation för de nordiska länderna, en europeisk geografisk region, en kulturell gemenskap, ett väderstreck eller något annat? Således, vad är Norden och hur har det blivit till vad det är? Via uppslagsverk får man reda på att det är fem länder och tre självstyrande områden i norra Europa. Det speglar således den definition som Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet och Föreningen Norden använder. Så har det emellertid inte varit särskilt länge. Norden existerade inte som politiskt och administrativt begrepp före 1900-talet men däremot kulturellt och geografiskt.[2] Den mer distinkta definitionen av Norden skall knytas till första världskrigets tidevarv då de tre skandinaviska länderna lyckades hålla sig utanför kriget med hänvisning till sin neutralitet. När också Finland 1917 blev självständigt och 1918 i realiteten även Island fanns anledning att tala om Norden snarare än om Skandinavien om man ville definiera de nordeuropeiska grannländerna med sammanflätad historia och gemensamt kulturarv.
Vad som format Norden kan vi aldrig exakt veta, endast formulera mer eller mindre goda tolkningar kring. De nordiska statsbildningarna hör till Europas allra äldsta. Visst fanns det större och mäktigare riken i Medelhavsområdet och Centraleuropa långt före de nordiska rikenas uppkomst men de har sedan länge dukat under och ersatts av andra. Nordens särart kan ses som en effekt av dess geografiska läge. Hur man än vänder och vrider på begreppen är och förblir Norden en region i Europas periferi som inte alls på samma sätt som Syd- och Centraleuropa varit ett transitområde för varor, idéer och arméer. Norden har dock ständigt stått i förbindelse med övriga Europa. Impulser utifrån har anammats och blandats med inhemska traditioner. De ständigt nya kulturella synteserna har naturligt nog drag av både det inhemskt traditionella och det relativt sent utifrån hämtade. Vad vi uppfattar som en kulturell särart är också en särart men den har tillkommit i ett kontinuerligt samspel med andra kulturer. Således kan man säga att kulturen är en ständigt föränderlig dimension med både likheter och skillnader i förhållande till andra. Mer beständigt är klimatet, även om vi under sen tid tvingats inse att också det är statt under förändring. Vårt nordliga läge på globen har dock förblivit detsamma. De långa och mörka vintrarna, de korta och ljusa somrarna och variationsrikedomen i årstiderna är något som alltid varit självklara villkor för Nordens befolkning. Ligger vår identitet i vårt traditionella firande av årets mörkaste och ljusaste dagar, midvintern och midsommaren? Ligger den i vår längtan efter sol och värme efter en lång vinter? Ligger den i vår tradition av lokal självständighet, jämlikhet och maktdelning? Ligger den rentav i vår tradition att söka efter, och ofta nog finna, kollektiva lösningar? Ingen kommer någonsin att kunna ge några säkra svar. Vi får nöja oss med de tolkningar som är möjliga att göra på basis av empiriska studier.
Denna text är ett översiktligt längdsnitt kring den nordiska utvecklingen, en på välkända fakta grundad tolkning av några av de sammanhang som format Norden till vad det är idag. Ambitionen är självfallet inte att ge en heltäckande bild och resonemanget är givetvis inte den enda möjliga tolkningen.
Sverige, Norden och Europa
Fram till Kalmarunionen
När man skall anse att de nordiska rikena grundades beror på hur man definierar begreppet "rike", vilken grad av centralmakt som erfordras för att man skall kunna tala om en riksbildning. Fanns det ett kulturellt Norden före de danska, norska och svenska rikenas tillkomst? Den språkgemenskap som alltid kännetecknat Danmark, Norge och Sverige har förstås sin grund i gemensamma kulturella drag från förkristen och förhistorisk tid och därmed också från tiden före statsbildningarna. Kristnandet av Norden band regionen närmare till övriga Europa genom allt den katolska tron förde med sig, den religiösa föreställningen, latinet, kyrkans organisation, klostren, byggnadskonsten etc. Medan Danmark blev feodalt och decentraliserat kom Sverige att gradvis få en starkare centralmakt. Före 1100-talets mitt bestod det svenska riket av autonoma landskap med en gemensam kung till vilken landskapen knöts med lojalitetsband. En mer stabil centralmakt kom först genom en gemensam lagstiftning under folkungaätten på 1200- och 1300-talen. Handeln, nya städer och Hansan bidrog till att ytterligare knyta Norden till det kontinentala Europa. Möjligheten för vissa att göra pilgrims- och studieresor skapade nya kontakter. Pilgrimsresorna inom Norden, t.ex. till Olav den heliges grav i Nidaros, torde ha bidragit till att bida ihop den nordiska och katolska identiteten. Motvikt till kungen blev allt mindre de olika landskapens ledande män och allt mer en aristokrati som verkade på riksnivå och som tillsammans med kyrkan hade ett intresse av att begränsa kungamakten. Samtidigt var kungamakten en släktmässig del av adeln, vilket bidrog till skapandet av adelssläkter som fanns på mer än en sida av riksgränserna. De nordiska länderna drogs sålunda genom släktrelationer in i samma maktkamp som vid slutet av 1300-talet ledde till etablerandet av Kalmarunionen. Den kulturella gemensamma basen var en viktig förutsättning. Arvriket Norge, inklusive de atlantiska öar som koloniserats av norska sjöfarare, fördes samman med de i folkmängd större valkungadömena Danmark och Sverige.
Man kan se Kalmarunionens tillkomst som en följd av att de nordiska rikena hade råkat i likartade svårigheter och därför behövde samverka. Digerdödens drastiska minskning av befolkningen i förening med en allmän ekonomisk tillbakagång och den gradvisa ökningen av tyska köpmän i de viktigare städerna innebar nya förutsättningar för maktutövningen. Det tyska inflytandet var högst kontroversiellt i både Danmark och Sverige redan under 1300-talet. Danmark blev t.o.m. uppdelat som pantlän åt grevar från Holstein innan Valdemar Atterdag vid 1300-talets mitt kunde samla mer av makten i sin hand. Man kan se störtandet av Albrecht av Mechlenburg från den svenska tronen som en reaktion mot det tyska inflytandet. Det fanns således ett samnordiskt intresse av att värna sig mot tyskt inflytande men detta intresse delades långt ifrån av alla.
Danmark och Sverige i Europa
Kalmarunionen blev tidigt kontroversiell. Konflikter kom att prägla relationerna mellan den alltmer danska centralmakten och de svenska stormännen men också allmogen. Adeln såg sitt inflytande hotat, bergsmän och köpmän såg hur unionskungens politik försvårade deras handel på Nordtyskland och allmogen reagerade mot de kungliga fogdarnas försök att begränsa den traditionella bondefriheten. Efter slaget vid Brunkeberg 1471 följde i Sverige en närmast nationalistisk våg varvid det bl.a. föreskrevs att utlänningar inte skulle få sitta med i städernas styrelser. Man kan också se tillkomsten av Uppsala universitet 1477 som en nationell markering. Efter Gustav I Vasas trontillträde var unionen definitivt död men den bestod ändå i andra avseenden. Norge och Danmark utgjorde ett och samma kungarike och den norska självständigheten markerades vid denna tid av den katolska kyrkan med ärkebiskopen som talesman. Reformationen ändrade emellertid förutsättningarna. Medan Gustav Vasa genom reformationen stärkte sin ställning och därmed Sveriges oberoende kom samma reformation att slå undan benen för Norges relativa självständighet. Kungen blev kyrkans överhuvud och Norge blev nu närmast en del av det danska väldet. De följande seklerna innebar ett stort antal konflikter mellan de två nordiska rikena. Fram till början av 1600-talet var Danmark den starkare parten men sedan flyttades tyngdpunkten till Sverige. De gränsförändringar som skedde under 1600-talet genom frederna i Brömsebro och Roskilde skall ses som ett uttryck för den förändrade maktställningen.
De utländska impulserna till Norden har i huvudsak alltid kommit från söder, även om de under vikingatiden också kom från de brittiska öarna i väster och från vad som nu är Ryssland och Ukraina i öster. Under medeltiden och fram till mitten av 1600-talet kom kulturimpulserna främst från Tyskland även när de kunde ha ett mer avlägset ursprung, som t.ex. de italienska renässansidéerna. Den nordiska stadsplaneringen tog, efter att tillkomsten av artilleriet gjort ringmurar överflödiga, intryck av kontinentens renässansplaner och städer med gatorna formade i rutnät byggdes. Göteborg, som anlades i ett vattensjukt område, planerades med dräneringskanaler i s.k. nederländsk vattenrenässans.
Både Danmark och Sverige var indragna i trettioåriga kriget med allt vad det innebar ekonomiskt och socialt. Den nordiska adeln, även den svenska, lät sig villigt påverkas av de kontinentala mönstren när det gäller synen på sig själv och egna rättigheter i förhållande till bönder och deras villkor. Den under 1600-talet förstärkta ställningen för adeln kom också att förändra normen för hur en adelsbostad bör se ut. Sällan, tidigare och senare, har framträdande medborgare förmått att låta uppföra privatbostäder av samma magnifika slag.
Trots Sveriges personalunion med Polen under Sigismund och några decennier senare försöken att få en svensk tronpretendent accepterad som rysk tsar var de kulturella impulserna från dessa länder begränsade. Krigsansträngningarna under 1600-talet innebar kontakter med tyska, nederländska, skotska och engelska officerare, köpmän, hantverkare och kulturpersonligheter. Sveriges samarbete med Frankrike under trettioåriga kriget och inte minst krigets utgång resulterade i att det franska inflytandet i Norden ökade markant. Frankrike blev den givna trendsättaren när det gäller hovliv, arkitektur, diplomati, teater, måleri etc. Influenser från Tyskland kom dock, p.g.a. den geografiska närheten, att kvarstå de följande seklerna.
Denna franskorientering fick nya förutsättningar när stormakten Sverige vid 1700-talets början övergick i den mer tillbakadragna småstaten Sverige. Inom aristokratin behärskade många det franska språket och efter hattarnas makttillträde 1738 blev utrikespolitiken närmast franskvänlig. Detta berodde delvis på rädsla för det växande ryska imperiet. Finland var under 1700-talet i två omgångar ockuperat av ryssarna, först "stora ofreden" 1713-21, under stora nordiska kriget, sedan "lilla ofreden" 1741-43, i samband med hattarnas ryska krig. Trots utilitaristiskt och statsteoretiskt brittiskt inflytande bestod knytningen till det franska. Revolutionen 1789 minskade dock beundran för fransk politik men inte lika mycket för fransk kultur. Gustav III:s utrop när han blivit träffad av Anckarströms hagel är talande för franskorienteringen: "Mon Dieu, je suis blessé."
Det var också relationerna till det postrevolutionära Frankrike och den stora grannen i öster som under det tidiga 1800-talet kom att helt rita om den nordiska kartan. Två stater blev fyra. Den svenska förlusten av Finland 1809 ledde till att Finland inom det ryska imperiet blev ett eget furstendöme med bibehållna svenska lagar och i sin förlängning till att en fransman utsågs till svensk kronprins. Bernadotte fann föga anledning att satsa på en återerövring av Finland. Med sin erfarenhet av hur svårt det kan vara att invadera länder med havet som gräns, framstod för honom Norge som ett bättre alternativ, geografiskt beläget på samma halvö som Sverige. Utan att behöva riskera sin nyvunna ställning i osäkra krigsföretag åt öster kunde Bernadotte i stället få ryskt stöd för sina planer. Omläggningen av den svenska Rysslandspolitiken 1812 fick den största betydelse för Norden. Den ledde inte bara till att 1814 en norsk stat återigen kunde etableras och att den svensk-norska unionen konstituerades, utan även till att de geografiska förutsättningarna för Sverige att ha en fredlig relation till Ryssland blev väsentligen bättre. Den nuvarande snart 200-åriga svenska frånvaron av krig har sin grund i de geografiska förutsättningar för fredsinriktad säkerhetspolitik som blev en följd av Napoleonkrigen.
Skandinavismen
Den mångsekellånga rivaliteten mellan Sverige och Danmark minskade paradoxalt nog efter Kielfreden 1814, trots att denna innebar att det danska väldet förlorade Fastlandsnorge. Kvar under Danmark och som en reminiscens av Kalmarunionen var de tidigare norska atlantöarna Grönland, Island och Färöarna. Gradvis kom under romantikens inverkan en vurm för det fornnordiska att uppstå och förstärkas. Kalmarunionens motsättningar klingade av inför perspektivet att de tre skandinaviska länderna skulle kunna förenas på basis av sin gemensamma kultur och ärorika historia. Skandinavismen var en alldeles särskild form av nationalism. Parallellt med att det uppstod en dansk, norsk och svensk statsnationalism bildade skandinavismen en kulturnationalistisk bas för nya nordiska enhetssträvanden. Utifrån ett danskt perspektiv skulle den kunna ge en sorts nationell återupprättelse efter förlusten av Norge. Det gamla danska enväldet kritiserades dessutom av danska liberaler som pekade på den moderna norska författningen som ett föredöme. De gemensamma kulturtraditionerna och de närbesläktade språken utgjorde en självklar saklig grund för skandinavismen. Den gavs inspiration av de italienska och tyska enhetssträvanden som hade gamla statsgränser som sina största hinder. Danmarks kamp för Ejderprogrammet, en sydgräns dragen vid floder Ejder, innebar med tanke på att det fanns tysktalande även norr om Ejder att de statsnationalistiska strävandena överflyglade de kulturnationalistiska. På motsvarande sätt blev det naturligt för de svenska skandinavisterna att eftersträva en återförening med Finland, som på så sätt skulle kunna räddas undan det ryska konservativa styret. Skandinavismen fick störst anklang i kretsar som inte i särskilt hög grad kunde påverka politiken, särskilt bland studenter. Det är också till just den svenska skandinavismen Dybecks text skall knytas. Dess upphöjelse till svensk nationalhymn är således av senare datum.
Den liberala pressen slöt upp bakom skandinavismen som sågs som en upplyst frihetsrörelse och ett motmedel mot preussisk konservatism i söder och rysk i öster. Det tyska hotet kändes dock inte särskilt påtagligt i Sverige och det ryska än mindre i Danmark. Skandinavismen nådde sin största styrka när den sammanföll med statsnationalistiska strävanden. Under Krimkriget försökte Oscar I förmå britter och fransmän att angripa Ryssland via Östersjön. Hans förhoppning om att på så sätt få stöd för en återerövring av Finland lyckades inte men ledde till Ålands demilitarisering och därmed till början på dess numera långtgående autonomi.[3] Den danske kungen Fredrik VII var barnlös, vilket har setts som en av orsakerna till att Oscar I slöt upp bakom de danska ståndpunkterna och efter hans död likaledes Karl XV, gift med en dansk prinsessa. Någon ny Kalmarunion under Bernadottedynastin blev det dock inte. När 1863 den skandinaviska sammanhållningen verkligen testades i och med den dansk-tyska konflikten fick inte den svensk-norske kungen den svenska regeringens stöd för att ge Danmark den vapenhjälp han lovat sin danske kollega. Danmark förlorade kriget och därmed flyttades dess sydgräns norrut ända till Kongeå på Jylland. Skandinavismen återhämtade sig aldrig men ledde till en post- och myntunion och en på flera fält gemensam lagstiftning. Den kom också att bilda en sorts mental grund för 1900-talets nordism, inklusive självklarheten av att goda grannar lever i fredligt samarbete med varandra.
Norden i de internationella konflikternas skugga
Den storpolitiska utvecklingen skulle fortsättningsvis i ännu högre hög grad komma att påverka de nordiska länderna. Favoritlandet på kontinenten var från nordisk synpunkt vid mitten av 1800-talet alltjämt Frankrike. Napoleon III:s nederlag 1871 i fransk-tyska kriget omkastade emellertid förutsättningarna. Det nya kejserliga Tyskland blev snart inspirationskällan framför andra. Hoven, officerskårerna och universiteten tog intryck av tyska influenser. I läroverken blev tyskan det ledande främmande språket. Den växande arbetarrörelsen tog intryck av sina tyska meningsfränder och för den konservativa opinionen framstod det tyska kejsardömet som ett bålverk mot både samhällsomstörtningar, norsk radikalism och det upplevda ryska hotet. Samtidigt framstod det parlamentariska Storbritannien som föredömet för liberaler. De nordiska länderna kom också i etapper att införa parlamentarismen som system.
Efter mordet 1881 på den i vissa avseenden reformvänlige tsaren Alexander II utvecklades Ryssland i nationalistisk och närmast reaktionär riktning. För Finland och andra områden inom imperiet innebar detta en ökad repression mot alla autonomisträvanden och en öppen russificeringskampanj, samtidigt som nationalismen stärkte den finländska självständighetskänslan. Mot slutet av 1800-talet tilltog det ryska trycket i Finland. Efter mordet 1904 på Bobrikov, den ryske generalguvernören i Finland, och 1905 Rysslands nederlag i kriget mot Japan, uppstod ett andrum. En ny lantdagsordning infördes året därpå med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Detta innebar att det från övriga Norden under hundra år avskilda Finland plötsligt fick Europas mest demokratiskt valda parlament.
I bakgrunden av de skandinavistiska debatterna utvecklades den svensk-norska union som etablerats genom Kielfreden 1814 och det avtal, den s.k. riksakten, som ingicks året därpå. Unionen var en kompromiss mellan svenska anspråk på att införliva Norge och norska strävanden efter självständighet formulerade i grundlagen från Eidsvoll 17 maj 1814. Länderna skulle vara förenade i en union med varsina lagar och institutioner. Kungahuset och utrikespolitiken, ledd från Stockholm, skulle vara gemensamma. Unionen innebar dock ständiga slitningar. Från svensk sida togs fasta på det gemensamma och från norsk på det särskiljande. Efter 1860 drev nationalismen och den sociala utvecklingen unionsländerna allt längre från varandra. Kungens ställning urholkades gradvis och i och med parlamentarismens genombrott i Norge 1884 blev både kungens och unionens ställning betydligt försvagad. En konservativ svensk opinion krävde motåtgärder som dock uteblev. Det norska liberala bondepartiet Venstre drev på i separatistisk riktning medan Høyre, som hyste farhågor om rysk expansion västerut, ville behålla unionen, främst av försvarspolitiska skäl. Efter Rysslands nederlag mot Japan 1905 föll detta argument och den norska opinionen blev enig i sitt krav på unionsupplösning. Sommaren 1905 drevs frågan till sin spets och Stortinget sade i juni upp unionen. Förhandlingar fördes och efter att svenska villkor om raserande av norska gränsbefästningar hade tillgodosetts kunde i september samma år en uppgörelse om en fredlig avveckling av unionen träffas. Såväl skandinavismen som det gemensamma kulturarvet tycktes för lång tid vara skjutet i bakgrunden
Första världskrigets utbrott omkastade på nytt förutsättningarna. De tre självständiga nordiska länderna förklarade sig neutrala. Trekungamötet i Malmö 1914 var en markering av den skandinaviska och nordiska samsynen.[4] Opinionen var splittrad i sin syn på de krigförande. Konservativa var i allmänhet tyskorienterade medan liberaler och socialdemokrater sympatiserade med ententen, om än inte med Ryssland. Lenins maktövertagande kom att leda till en bolsjevisering av socialdemokraternas vänsterflygel, som från ca 1920 etablerade leninistiska kommunistpartier i de nordiska länderna.[5] Första världskrigets utgång kom i övrigt att leda till att de engelska och amerikanska impulserna ökade. Engelska uppfattades allt mer som ett ledande världsspråk. Hitlers maktövertagande och den nazistiska politiken vann beundran hos ett fåtal men fjärmade i själva verket de nordiska länderna från deras tidigare starka tyskorientering. De nazistiska idéerna fick en svag omfattning i Norden, även inbegripet att det fanns personer som av opportunistiska skäl gärna anpassat sig till en nazistisk seger. Nazisterna vann t.ex. aldrig insteg i den svenska riksdagen. Man kan jämföra med de svenska kommunisterna, bolsjevikregimens vapendragare, som trots den traditionella rysskräcken lyckades med detta vid val efter val.
Efter andra världskriget var det tyska kulturinflytandet över Norden bortsopat för lång tid. Engelska blev första främmande språk redan 1943 och de redan tidigare starka amerikanska impulserna blev helt dominerande. USA blev efterkrigstiden främste inspiratör på snart sagt alla områden, t.ex. kultur, mode, livsstil, teknik etc. Denna västanpassning har senare förstärkts av att andra europeiska länder genomgått motsvarande utveckling. I Finland fördröjdes den av att landets geopolitiska läge framtvingade en anpassningspolitik gentemot Sovjetunionen. Efter sovjetregimens fall och kalla krigets slut är det i detta avseende obetydliga skillnader mellan de nordiska länderna.
Den moderna nordismen
Den moderna nordismen står i direkt samband med 1900-talets storpolitiska förändringar. Upplösningen av den svensk-norska unionen utlöstes av det ryska nederlaget i kriget mot Japan 1905 som också ledde till att Finlands autonomi blev förstärkt. Den svensk-norska överenskommelsen lade grunden till senare goda relationer. Första världskriget utbrott några år senare svetsade samman de skandinaviska länderna och kriget ledde till både Finlands och Islands självständighet. Trekungamötet 1914 signalerar upptakten till det nordiska samarbete som sedan funnits och som genomgått en serie konjunktursvängningar. Efter första världskriget bildades Föreningen Norden.[6] Dess verksamhet var redan från början inriktad på nordisk mellanfolklig kontakt och samarbete, något som kom att vinna anklang, särskilt efter 1945.[7] De följande åren inleddes ett informellt samarbete mellan de nordiska regeringarna, bl.a. genom olika ministermöten. Ålandsfrågans lösning 1921 visade på nytt att nordiska länder kunde lösa mellanstatliga konflikter fredligt.[8] Samma gäller den dansk-norska konflikten 1931-33 om östra Grönland, som bilades genom ett utslag från Internationella domstolen i Haag.
Under mellankrigstiden förlitade sig länderna på att Nationernas Förbund skulle kunna trygga de små staternas säkerhet. Verkligheten visade dock motsatsen. Det sovjetiska anfallet på Finland 1939 och den tyska ockupationen av Danmark och Norge fick en djupgående sammansvetsande effekt på de nordiska länderna. Det fanns en samsyn om det nödvändiga i ett nära samarbete. Däremot drogs olika slutsatser om hur fred och frihet bäst skulle värnas. De nordiska länderna var ivriga tillskyndare av FN men insåg att säkerheten också krävde andra insatser. Från skandinavismens dagar fanns idéer om att Norden bäst försvarade sig genom alliansfrihet i förhållande till stormakterna och inre militärt samarbete. När Finland 1948 tvingats ingå VSB-pakten[9] med Sovjetunionen kom debatten att gälla ett skandinaviskt försvarsförbund mellan Danmark, Norge och Sverige. Den ökade motsättningen mellan väst och öst utgjorde bakgrund men också ländernas olika erfarenheter från andra världskriget. Enighet kunde inte nås och Danmark och Norge anslöt sig till Atlantpakten. Ansträngningarna förebådade dock beslutet 1952 om bildande av Nordiska rådet och införande av en nordisk passfrihet. Därpå ökade det nordiska samarbetet till allt fler områden, t.ex. överenskommelser om gemensam nordisk arbetsmarknad, kulturellt samarbete, en nordisk investeringsbank, kommunalt samarbete, miljöskydd, social trygghet och rätt att använda sitt modersmål i annat nordiskt land. Samarbetet inom lagstiftningsområdet har anor från 1800-talet och har lett till en hög grad av rättsgemenskap mellan de nordiska länderna.[10] Fundamentet i det nordiska samarbetet är ett avtal från Helsingfors 1962, i vilket Nordiska rådets samarbetsformer preciserades. Vid en översyn 1971 instiftades Nordiska ministerrådet som regeringarnas samarbetsorgan. Även inom näringslivet finns ett omfattande samarbete som är koncentrerat kring teknisk forskning och utveckling, liksom till stärkandet av den nordiska hemmamarknaden.
Det kalla kriget drev snart fram ett västeuropeiskt samarbete också mellan tidigare fiender, vilket 1952 ledde till bildandet av den s.k. Kol- och stålunionen. Den var dock aldrig ett alternativ för Sveriges del beroende på sin överstatliga beslutsprocess. Norge och Danmark avvaktade också. De skandinaviska länderna blev i stället medlemmar i den europeiska frihandelsorganisationen EFTA vid dess tillkomst 1960 och därpå också Island och Finland.[11] Under 1960-talet diskuterades ett djupare ekonomiskt samarbete, det s.k. Nordek. Planen vann anklang i alla länderna men havererade 1970 plötsligt på grund av sovjetiskt motstånd mot Finlands medverkan. Följden blev att Norden splittrades i det europeiska samarbetet. Danmark blev 1972 medlem i EG medan övriga ingick i EFTA. Ändå kan man i efterperspektiv säga att en stor del av Nordek-visionen blivit infriad genom en serie delreformer som stärkt det ekonomiska samarbetet i Norden.
Det kalla krigets slut 1989 och en ekonomisk kris strax därpå aktualiserade en svensk anslutning till EG. För Finland var situationen likartad medan det sedan 1970-talet oljerika Norge hade andra förutsättningar. Resultatet av processen blev att Norden nu delades på ett nytt sätt. Finland och Sverige kom att tillsammans med Danmark ingå i Europeiska unionen medan Island och Norge, tillsammans med Grönland valde att stå utanför. EU-samarbetet har därefter i hög grad upptagit uppmärksamheten i de nordiska medlemsländerna och delvis på det nordiska samarbetets bekostnad. Finland intar en särställning genom sin moderna historia och sitt geografiska läge. I likhet med andra länder i Rysslands omedelbara närhet har Finland intagit en hållning visavi EU som varit starkt följdsam medan den danska och svenska varit mer reserverad. Både Danmark och Sverige har också i folkomröstningar sagt nej till att ingå i EMU, den ekonomiska och monetära union som EU skapat med en gemensam valuta som yttre kännetecken. EU-anslutningen har ökat det officiella nordiska samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Begreppet Norden har i praktiken också genomgått en vidgning genom nytt samarbete med de baltiska länderna och inom Barentsregionen även med Ryssland.
Under 1900-talet utvecklades former för att tillgodose också inhemska minoriteters medborgerliga rättigheter, däribland samernas. Inom de nordiska länderna och på Kolahalvön finns den samiska nationen, Sápmi. När det nordiska samarbetet tog fart efter 1945 skedde detsamma med det samiska. År 1956 bildades Nordiska samerådet/Sámiráðði , från 1992 enbart Samerådet, vilket är samernas gemensamma organ och samarbetsorgan för samernas huvudorganisationer i Norge och Sverige samt sameparlamentet i Finland. Ett annat viktigt organ är Nordiskt samiskt institut (Sámi Instituhtta), tillkommet 1973 efter beslut av Nordiska ministerrådet, vilket stimulerat det samiska språkliga och kulturella samarbetet över riksgränserna.[12]
En i grunden djupgående förändring i de nordiska länderna, liksom i många andra, är den under senare decennier omfattande invandringen från avlägsna kulturer. I Sverige uppgår de utlandsföddas andel av befolkningen till mer än en tiondel och inkluderas deras barn är det nära en femtedel. I övriga nordiska länder är invandringen mindre men ändå tillräckligt stor för att innebära en betydande social och etnisk förändring av samhället. Detta innebär en förändring av grundvalarna för arbetsmarknaden, utbildningssektorn, demokratin och den nordiska identiteten och därmed det nordiska samarbetet. Skall det nordiska kulturarvet utvecklas som just ett gemensamt kulturarv måste det också kunna omfatta de nordiska ländernas nya invånare. Det ställer helt nya krav på alla samhällssektorer men kanske särskilt på skolan och kulturen.
De nordiska länderna ligger där de ligger och därför kommer de alltid att ha ett starkt intresse av att samarbeta nära med varandra. De öppna gränserna som ibland t.o.m. kan vara svåra att hitta för den som vandrar i fjällen, torde vara världsunika. Det talar för en fortsatt folkligt förankrad nordism. Samtidigt är det uppenbart att Norden hela tiden, precis som i det förflutna, kommer att stå i beroende av omvärlden, särskilt den nära europeiska. Det europeiska samarbetet har under sen tid fått nya förutsättningar genom att förslaget till nytt fördrag 2005 avvisats av flera medlemsländer. Från att i stort sett hela tiden varit utformat för att åstadkomma en allt större likriktning mellan länderna torde europasamarbetet nu behöva reformeras i andra utvecklingslinjer. EU kan inte både fortsätta sin integration och centralisera besluten, ta in nya och fattigare medlemmar och upprätthålla en intern maktbalans som alla tycker är rimlig. En mellanstatlig regionalisering av det europeiska samarbetet framstår som både nödvändig och sett ur demokratisk synvinkel högst önskvärd. I ett läge där olika länder samarbetar i de frågor de själva uttryckligen vill samarbeta kring, kan också den gemensamma beslutsprocessen bli avdramatiserad och den energi som hittills gått åt till maktkonflikter i stället användas för samarbete och fredsfrämjande insatser. När EU satsar på regional mångfald kan såväl Balkan, Centraleuropa och Norden med flera regioner, olika i olika frågor, finna nya former för sin samverkan. Ett sådant samarbete har också helt andra möjligheter att vinna folkligt stöd än det nuvarande som alltför ofta upplevs som överhetens diktat. Norden har här mycket att erbjuda, inte minst som exempel på hur ett djupgående och förtroendefullt samarbete kan byggas upp utan överstatlighet, dvs. utan tvång, trots att aktörerna uppenbart är varandras rivaler i många avseenden. Den gemensamma kulturen, den solida demokratiska traditionen och den ömsesidiga uppfattningen av varandra som jämlikar utgör bas för det nordiska samarbetet oavsett vad som händer med Europa i övrigt.
Artikeln är hämtad ur:
Hans Albin Larsson (red. 2005), Forskningsfronten flyttas fram: Nordiska perspektiv, Bromma: HLF Förlag.
[1] Melodin till "Du gamla du fria" är en folkmelodi upptecknad i Västmanland. Texten är skriven av forn- och folkminnesforskaren Richard Dybeck (1811-77), och framfördes första gången 1844.
[2] Geografiskt i den meningen att begreppet uttryckte vad som fanns i norr, dvs. i norra Europa. Däremot fanns ingen distinkt definition som innefattade vad som nu anses ingå i Norden.
[3] Det s.k. Ålandsservitutet infördes i Paristraktaten och Ålandskonventionen från 1856. Det innebar att landskapet demilitariserades, vilket låg i Sveriges men också Storbritanniens intresse. Britterna ville försäkra sig om att Östersjön inte skulle kunna förvandlas till ett mare clausum, ett slutet hav.
[4] Initiativtagare var Gustaf V. Även de tre ländernas utrikesministrar deltog. Liknande möten hölls i Oslo i november 1917 och i Stockholm i oktober 1939; då under medverkan av också den finländske presidenten Kallio.
[5] I Finland var kommunistpartiet förbjudet under hela mellankrigstiden men kunde ändå verka inom ramen för andra partiorganisationer.
[6] Föreningen Norden bildades 1919 i Danmark, Norge och Sverige, 1922 i Island och 1924 i Finland.
[7] Finlandshjälpen under vinterkriget 1939-40 startade på initiativ av Föreningen Norden. Systemet med vänorter kom igång på bred front från 1946.
[8] Konflikten var hänskjuten till Nationernas Förbund, vars råd i juni 1921 godtog Finlands krav men slog samtidigt fast landskapets demilitarisering och inte minst dess fortsättningsvis betydande autonomi. I Ålandskonventionen från samma år säkerställer Sverige, Finland, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Danmark, Polen, Estland och Lettland ögruppens neutralisering och demilitarisering.
[9] VSB-pakten, Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten, mellan Finland och Sovjetunionen tillkom 1948 på sovjetiskt initiativ och utgjorde grund för Finlands relation till Sovjetunionen, en sorts frihet med restriktioner på främst det utrikespolitiska området. År Finland sade 1991 upp pakten som ersattes med ett grannskapsavtal med Ryssland.
[10] Redan på 1800-talet hade ett skandinaviskt lagstiftningssamarbete inletts på basis av de skandinavistiska idéerna. Sedan 1960-talets början hålls överläggningar mellan de nordiska länderna normalt vid varje större lagstiftningsinitiativ, en tradition som hållit i sig också efter att Danmark, Finland och Sverige blivit EU-medlemmar.
[11] Finland var associerad medlem 1961-85 och blev 1986 fullvärdig medlem i EFTA. Island fick medlemskap 1970.
[12] Samerådet, anslutet 1977 till WCIP (World Council of Indigeneous Peoples, Världsrådet för urbefolkningar), har sitt sekretariat i Utsjoki i Finland. Nordiskt samiskt institut (Sámi Instituhtta) är lokaliserat till Kautokeino i Finnmark fylke, Norge. Av särskild betydelse är den samiska språknämnden (Sámi giellalávdegoddi), vilken bl.a. ansvarar för gemensamma samiska ortografier.