Centerns idéutveckling genom dess program 

En anledning till att bilda ett politiskt parti är att man vill förändra samhället i en bestämd riktning. Det måste finnas en eller flera urkunder som visar på partiets grundläggande värderingar och vad det vill åstadkomma. Ett parti som är otydligt på dessa punkter och därför inte kan särskiljas från andra kommer knappast att kunna motivera sin existens på ett övertygande sätt och heller inte göra sitt budskap känt inför väljarna. Ett partis program, såväl grundprogram som valprogram, bör bringa klarhet kring:

• partiets syn på det rådande samhället, alltså vilka fel och brister men också positiva inslag som finns,
• hur partiet önskar att det framtida samhället ska se ut, alltså målen för partiets ansträngningar, samt
• hur detta ska gå till, alltså vilka politiska krav som partiet driver för att nå sina mål. I en demokrati måste dessutom valet av politiska medel ligga inom ramen för vad som är förenligt med en demokratisk grundsyn.

Skulle då ett politiskt parti kunna skriva ett program vid en tidpunkt och sedan låta detta gälla för eviga tider? Ja, teoretiskt sett men i praktiken är det helt omöjligt. Samhället förändras ständigt och därför kommer också punkt 1 ovan att förändras, kanske därför också punkt 2, vilket självklart innebär att också punkt 3 måste uppdateras. Således behöver programmet återkommande ändras med hänsyn till att verkligheten förändras. Då kanske någon invänder att vad blir det då kvar av partiet, om det ständigt ska byta program? Svaret är att programbyten är nödvändiga men vad som inte bör ändras, är de grundläggande värderingar som låg bakom partiets grundande. Om det skulle ske är det i stället fråga om att ett nytt parti ersätter det tidigare. För alla politiska organisationer har det alltid varit viktigt att betona kontinuiteten i den egna verksamheten. Det har ofta skett genom att grundläggande värderingar har lyfts fram, t.ex. människosyn, jämlikhet, tron på marknadslösningar etc. Men, som den kritiske läsaren redan har insett, det finns ingen exakt gräns för hur långt i sin förändring ett politiskt parti kan gå. De egna medlemmarna och väljarna avgör genom sin aktivitet och sitt stöd vid valen hur de anser att partiet har utvecklats i förhållande till samhället och konkurrenterna.

När det gäller centerpartiet och dess föregångare bondeförbundet, finns sedan partibildningen, en lång serie av olika programdokument. Dessa är naturligtvis tidsbundna dokument som språkligt och innehållsligt är anpassade till sin tids verklighet. För att kunna läsa ett politiskt program rätt bör man vara väl inläst på den tid och den politiska kultur inom vilken programmet är skapat. Annars riskerar man att dra felaktiga och anakronistiska slutsatser.

Centerpartiets ideologi är en produkt av en 100-årig process och därför är det naturligt att en del av de idéer som fanns vid partiets tillkomst numera är förlegade. Under resans gång har emellertid än mer tillkommit. Samhällsförändringen 1910-2010 är genomgripande och även om det nuvarande samhället bygger på de traditioner, värderingar och lagar som fanns för hundra år sedan har villkoren för de politiska partierna förändrats på alla sätt. Denna lilla text syftar till att ge en kortfattad beskrivning av den programmässiga utvecklingen men är långt ifrån fullständig. Författaren har också avstått från att göra någon värdering och analys av idéutvecklingen, sådan den framstår genom de olika programmen. Det får ske i annat sammanhang eftersom det bör knytas till en serie faktorer, både externa som samhällsutvecklingen och den politiska kulturen i stort och interna som hur partiets väljar-, medlems- och förtroendemannastrukturer har förändrats. Avslutningsvis kommenteras dock i vilken mån programmen kan anses spegla idéutvecklingen.

Bondeförbundets program

Det första program vi känner till är från 1913. Det dåvarande Bondeförbundet var en landsbygdsorganisation som bildades därför att många inom jordbruksnäringen ansåg att deras villkor var eftersatta i förhållande till stadsnäringarnas och stadsbefolkningens. De som bildade partiet, egentligen var det två partier före 1921: Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund, var jordbrukare med gårdar av olika storlek och levde i allt från bördigaste slättbygd till stenigaste skogsbygd. De hade dock gemensamt att de ville trygga den egna livsstilen och försörjningen. Deras värderingar var en blandning av liberala och traditionalistiska synsätt, vilket också framgår av partiprogrammet från 1913. Redan vid denna tid ansåg man att ett grundprogram skulle vara kortfattat för att stå sig länge och sedan kunde man formulera sig mer preciserat inför varje enskilt val.

Bondeförbundets program. (antaget 1913)

Bondeförbundets organisationskommitté, har upprättat följande förslag till program:

Det proportionella valsystemets införande har gjort en organisation för jordbruksbefolkningen oumbärlig, enär de redan existerande partiernas intressen, särskildt i ekonomiskt avseende, äro främmande för och ofta rent av fientliga mot jordbruksbefolkningens. Såväl "de moderata" som "de frisinnade" och socialdemokraterna hava i sina politiska strävanden huvudsakligen tagit sikte på och inrättat sig efter städernas förhållanden, vilka även utöfva ett avgörande inflytande på dessa partiers ledning och politik, varigenom städernas intressen bliva otillbörligt gynnade på landsbygdens bekostnad.

Bondeförbundet har därför för sig uppsatt följande program att verka för:

I. Rättvisans och rättfärdighetens principer tillämpande i allmänna angelägenheter.

II. Höjande av landets andliga och materiella kultur samt allmänvälmågans utbredning.

III. Att söka organisera jordbruksbefolkningen så att den, även under nuvarande rösträttssystem, skall kunna

göra sitt inflytande gällande vid allmänna val och dylikt.

IV. Full likställighet i beskattningshänseende mellan landsbygden och städerna.

V. Förbud för enskilda och bolag att genom monopol, truster etc. utnyttja det befintliga tullskyddet för

egen vinning och såmedelst efter godtycke beskatta den stora allmänheten.

VI. Kreditens ordnande för jordbruket, det större såväl som det mindre, genom inrättande av

kommunalbanker enligt ett efter omständigheterna modererat Raiffeisens system, så att kommunerna så

småningom bliva sina medlemmars långivare.

VII. Förhindrande av varje det minsta försök att överföra skatter på jorden enligt de georgistiska principerna,

varigenom jordbrukarne skulle berövas sin egendom.

VIII. Bättre kontroll och större sparsamhet med statens medel.

IX. Förenkling och modernisering av landets ämbetsverk.

X. Ett fullt effektivt försvar inom ramen av landets ekonomiska bärkraft och med nödig hänsyn till, att ej jordbruket berövas allt för stor arbetskraft, särskildt under skördetiden, i förening med skolundervisning i ämnen som hava betydelse för det praktiska livet.

Det tidiga Bondeförbundets ideologi anknöt till etablerade konservativa värderingsmönster, i många fall liknande dem som Lantmannapartiet hade, och förespråkade sparsamhet med statens pengar. Vidare framhölls värnandet om fosterlandet och religionen, ett motstånd fanns mot såväl storföretag som den renodlade marknadsekonomin liksom en viss avoghet mot parlamentarismen och motstånd mot kulturella förändringar. Liberala idéer fanns samtidigt, exempelvis motstånd mot regleringar, mot byråkrati och framhållandet av nödvändigheten av sträng sparsamhet med statens medel. Denna blandning av konservativa och liberala tankar inrymdes i den för partiet centrala föreställningen om städernas och landsbygdens motsatta intressen.

Den politiska och ekonomiska utvecklingen med ökande koncentration av befolkningen till stora tätorter och avfolkning av landsbygden upplevdes som ett hot mot den sociala verklighet och det livsmönster som landsbygden representerade. Det proportionella valsystemet, infört 1911, gav möjlighet för nya partibildningar att bli representerade i riksdagen. Nu fanns således chansen för jordbruksbefolkningen att själv värna sina intressen och många inom dess led ansåg att en partibildning var nödvändig för att slå vakt om landsbygdens och jordbrukets intressen mot städernas och industrins.

Bondepartierna kom in i riksdagen genom 1917 års val och efter samgåendet 1921 återfanns Bondeförbundet inom borgerligheten men var långt ifrån tillfreds med den förda politiken. Inför valet 1924 heter det i ingressen till valprogrammet:

Vid det val till riksdagens Andra kammare, som skall äga rum i september, har valmanskåren att bestämma, huruvida den politiska kurs som med så olyckligt resultat för landsbygdens folk följts under senaste tid, skall få fortsättas även under de kommande fyra åren. Intet visar, att det börjar ljusna i den jordbrukskris, som allt hårdare trycker alla dem, vilka direkt eller indirekt äro beroende av jordbruksnäringens tillstånd. Landsbygdens folk, män och kvinnor, böra därför inse, att nu är stunden inne för dem att taga sitt öde i egna händer och genom allmän uppslutning vid valurnorna åstadkomma att riksdagen tillföres representanter, som målmedvetet och pålitligt föra deras talan vid de stora avgörandena.

En dylik vädjan har Bondeförbundet rätt att framställa, ty Bondeförbundet vill samla allt landsbygdens folk till enig strävan för jordbrukets likställighet med andra näringar, för lagbunden frihet på alla områden, för en sund andlig och ekonomisk utveckling och därmed för vårt fosterlands lyckliga framtid.

Den nämnda jordbrukskrisen var ett stort hot och värre skulle det bli. Jordbrukskrisen kring 1930 nödvändiggjorde en totalmobilisering inom jordbruksbefolkningen. Detta ledde till bildandet av jordbrukets föreningsrörelse, Svenska Lantbruksförbundet med dess medlemsorganisationer, till dess fackliga rörelse (Riksförbundet Landsbygdens Folk, RLF), till tillkomsten av ett politiskt kvinnoförbund, Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund, SLKF, samt inte minst 1933 till ett organiserat samarbete med socialdemokraterna. Allt detta kom att påverka idéutvecklingen.

De första decennierna såg de ledande bondeförbundarna inte sin egen organisation som ett parti bland andra. Olof Olsson i Kullenbergstorp, som var ordförande 1929-1934, hävdade att ett parti kämpade enbart för sina medlemmars egennytta medan Bondeförbundet kämpade för hela folkets bästa. Därför var det ett förbund och inte ett parti, menade han. Olsson blev dock överflyglad genom krisuppgörelsen 1933. Partiet bibehöll i stort samma idéer som tidigare men bland de medel som borde användas kom nu att ingå också politiska kompromisser med socialdemokraterna, också då övriga borgerliga partier var emot. Detta innebar att i realiteten blev partiet nu pragmatiskt när det gäller statens roll i den ekonomiska politiken men i övrigt fortfarande påtagligt agrarkonservativt. År 1933 antogs också ett nytt som mer markerar partiets tradition än den nya inriktningen. Följande citat kan illustrera den historiesyn partiet hade vid denna tid.

Ingen del av Sveriges folk är som bondeklassen förbunden med Sveriges historia och svensk statstradition. Bondebefolkningens bevarande och stärkande utgör förutsättningen för fyllandet av dess fäderneärvda uppgift i statslivet och en grundval för svensk nationell utveckling.

Landsbygdsfolkets betydelse som källa till svensk folkförnyelse framstår med ökat värde, ju mera industrialismen och stadskulturen tär på folkkraften.

Det gällande valsystemet bör utvecklas så att bättre möjligheter beredas landsbygdens folk att göra sig gällande i konkurrensen med städernas och de stora industrisamhällenas väljare och en mera rättvis -representation erhålles med hänsyn tagen till befolkningsgruppernas storlek.

En helt ny punkt togs med i partiprogrammet och som senare blivit omdiskuterad. Enligt ett då vanligt förekommande synsätt var det viktigt att förebygga genetiska skador genom så kallad rashygien: "Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar." Detta nämndes i samma sammanhang som vikten av folknykterhet. Långt senare och ännu i våra dagar har den rashygieniska punkten, som aldrig återkom i något programdokument, av kritiker till centern satts samman med att vissa bondeförbundare senare under 1930-talet gjorde klart antisemitiska uttalanden. Underförstått skulle Bondeförbundet ha varit delvis nazistiskt. Detta saknar dock allt stöd i forskningen. Företrädare för rashygien fanns också hos övriga partier och Bondeförbundet var ett av de ivrigaste partierna att vilja stärka det svenska försvaret just med hänvisning till den tyska upprustningen. Den ende bondeförbundare som i riksdagen 1939 gjorde uttalande mot att Sverige skulle ta emot tyska judiska läkare var en person som fronderade mot regeringens hållning och regeringen utgjordes då av just Bondeförbundet och socialdemokraterna.

Den från 1933 påtagliga inriktningen mot samarbete och kompromisser illustreras bäst av en passus ur valprogrammet från 1936:

I klart medvetande on sin ansvarsfulla uppgift i samhällslivet har Bondeförbundet under sin 25-åriga tillvaro kämpat för rättvisa och likställighet mellan olika näringar och medborgargrupper. I denna sin strävan har Bondeförbundet icke tvekat att samverka med andra partier och folkklasser för att vinna ett gott resultat av samhällsarbetet.

Denna vilja till samförstånd har under de senaste åren mötts av ökad förståelse och under den gångna riksdagsperioden ha därför beslut och reformer kunnat genomföras, vilka bidragit att jämna vägen för vårt folk ur den påfrestande krisen, samt genom att närma olika folkskikt till varandra verkat avspännande på motsättningarna inom samhällslivet.

Från slutet av 1800-talet minskade landsbygdsbefolkningen men fram till 1930 var den större än stadsbefolkningen. De som flyttande var främst egendomslösa och sådana som var anställda inom jordbruket samt diverse företrädare för binäringar till jordbruket. Efter 1945 kom denna folkomflyttning in i en ny fas därför att då gällde den också kategorin självägande bönder. För Bondeförbundet var denna utveckling inte bara utmanande, den var ett hot mot dess existens, ett hot som dock inte kändes av för dem som bodde i helt agrara miljöer. En kompromiss i bedömningen av framtiden blev att 1943 ändra partinamnet till Landsbygdspartiet Bondeförbundet.

Under denna partibeteckning sökte partiet lansera sig som ett parti för hela landsbygden, vilket innebar att jordbruksfrågorna blev omformulerade till näringsfrågor. Också andra landsbygdsnäringar och inte minst infrastrukturen på landsbygden uppmärksammades, exempelvis behovet av bättre vägar, elektricitet och bostadsförhållanden men också av ett bättre möjligheter till utbildning och kultur. I handlingsprogrammet från 1944 heter det bland annat:

Landsbygden får icke som hittills komma i efterhand, när det gäller sociala välfärdsanordningar. De socialpolitiska åtgärderna måste utformas så, att landsbygdsbefolkningen blir delaktig av dessa förmåner på ett med stadsbefolkningen likvärdigt sätt. Landsbygden måste socialt likaväl som ekonomiskt och kulturellt bli jämställd med städer och samhällen.

Ursprungligen sågs jordbrukets och landsbygdens intressen som identiska, men detta förändrades av urbaniseringen och landsbygdens avfolkning och ersattes med en föreställning om att samhället råkat i "obalans", vilket motiverade krav på decentralisering av såväl befolkning som verksamheter. Dessa förändringar i idéstrukturen började skönjas i slutet av 1930-talet, men det var en process som ägde rum under framför allt 1940- och 1950-talen. Den innebar att partiideologin , som förut varit icke-utopisk, nu blev utopisk; en strävan att slå vakt om och främja en upplevd existerande social verklighet, landsbygden, ersattes av en strävan mot en ny social verklighet i ett idealt, framtida samhälle - det decentraliserade samhället - med rättvis fördelning såväl av befolkning, bebyggelse, näringsliv, utbildning och service som av politisk och ekonomisk makt. Bakom låg den fortsatta folkomflyttningen efter 1945. Den svenska industrin gick för högvarv och behövde arbetskraft. Samtidigt var lönenivåerna i jordbruket låga. Genom rationaliseringar i jordbruket, såväl genom sammanslagningar av gårdar som genom ökad produktivitet via mekanisering, konstgödsling och specialisering, skulle arbetskraft frigöras från jordbruket för att sysselsättas i industrierna. Ännu fanns ca en halv miljon småbrukare och de utgjorde en viktig del av partiets kärngrupp. I valprogrammet från 1951 illustreras dilemmat med strävan efter lika lön i förhållande till industriarbetarna samtidigt som småbruken ska försvaras.

Småbruket är nödvändigt för landets försörjning med livsmedel och måste bevaras och stärkas. Då arbets- och övriga produktionskostnader äro större vid mindre jordbruk, bör småbruket stödjas genom pristillägg som kompensation för dessa högre kostnader. Småbruket bör i syfte att uppnå erforderlig god lönsamhet inriktas på mera arbetskrävande produktionsgrenar, såsom frukt- och grönsaksodling och äggproduktion.

Den lapska befolkningens strävanden att ernå fullgod utkomst bör stödjas. Särskilt betydelsefullt är, att lapparnas urgamla rätt till renbetesmarker hävdas och att bättre och mera ordnad avsättning för deras slaktrenar och andra produkter åstadkommes.

De ekonomiska förhållandena vid bondejordbruket inom olika delar av landet skola vara normgivande för jordbrukspolitiken. Jordbruksbefolkningen - företagare såväl som anställda - måste uppnå likställighet med andra folkgrupper.

För Bondeförbundet var den pågående strukturrationaliseringen av jordbruket ett dödligt hot. Anpassningen skedde genom en marknadsorientering av jordbruket som gjorde de kvarvarande bönderna mer uttalat till småföretagare, specialiserade till en eller ett fåtal produkter. Bondeförbundet anpassade sig till förändringen och landsbygdspolitiken övergick i en sorts allmänpolitik där centralisering och storskalighet sågs med stor misstro och mindre enheter och lika möjligheter försvarades under benämningen decentralisering. Pensionsstriden i slutet av 1950-talet gav partiet möjlighet att byta skepnad, från jordbruksnäringens och landsbygdens försvarare och framhålla sig som företrädare för småföretagare i allmänhet och även för tätorternas befolkning. Bondeförbundet kunde nu lansera sig såsom Centerpartiet, ett parti som sökte visa att både grundtrygghet och frihet är möjliga, alltså en kombination av statligt socialt ansvarstagande och privat ägande med småföretagsamhet som en viktig förutsättning. Inför extravalet till andra kammaren 1958 markerades den ideologiska positionen i valprogrammet:

Grundtryggheten skapas genom folkpensioneringens utbyggnad i enlighet med riksdagens beslut. Centerpartiet förutsätter därtill att folkpensionerna i fortsättningen skall förstärkas i takt med standardstegringen. Samhället skall icke tvinga någon att ha tilläggsförsäkring. Den enskilde måste ha frihet att själv välja sparmål. ...

En frivillig tilläggspension bör enligt Centerpartiets bestämda uppfattning möjliggöras genom att frivilligt sparande för ålderdomen uppmuntras och stödjas. Genom frivillig pensionsförsäkring, pensionsfond i fastighet eller rörelse öppnas möjligheter härtill. Å särskilt pensionskonto i bankinrättning bör medel med skattebefrielse kunna avsättas. Möjligheterna att värdegarantera sålunda sparade medel bör snarast utredas.

Alla medborgare måste ges grundtrygghet och förbättrade möjligheter att komplettera grundskyddet efter eget fritt val. ...

Centerpartiet avvisar bestämt varje form av lagstadgad tilläggspension och en därav följande centraldirigerad fondering av kapital, som i grund skulle förändra förutsättningarna för hela vår samhällsekonomi.

Det tidiga Centerpartiets program

I Centerpartiets program från 1959, som är betydligt mer heltäckande än föregångarna, markeras en ny offensiv inriktning i synen på samhällsförändringarna. Allt som påminner om agrarkonservatism eller bonderomantik, alltså betonar böndernas speciella historiska betydelse, är utmönstrat. Jordbrukspolitiken är inrangerad i näringspolitiken och den fråga som fram till dess varit den dominerande, kravet på bättre levnadsvillkor för landsbygdens folk, gäller nu även tätorternas befolkning. I stället för att ställa landsbygd och tätort i motsats till vartannat hävdas nu att centraliseringen av samhället leder till nackdelar för båda. I 1959 års partiprogram heter det bland annat:

Den snabba tätortstillväxten är en annan koncentrationstendens. Den åtföljes av sociala; psykiska och materiella anpassningsproblem. Den medför otrivsel både i storstaden och i de uttunnade glesbygderna. Kulturell likriktning och centralisering och därmed kulturell utarmning blir även en följd av denna utveckling. Den gör i händelse av krig landet särskilt känsligt för angrepp med moderna stridsmedel. Motverkas den inte, leder den dessutom till en allt större skillnad i de olika landsdelarnas näringspolitiska förutsättningar. Dessa koncentrationstendenser måste mötas med en politik, som främjar lokal självstyrelse, decentraliserat näringsliv, spridd bebyggelse och ett rikt provinsiellt och lokalt kulturliv.

I det moderna samhället finns således ett flertal olika icke önskvärda koncentrationstendenser. Enligt den centerpolitiska uppfattningen kan man inte stå i overksam inför dessa företeelser. Jämvikt och balans i samhället skapas inte automatiskt.

Tvärtom visar det sig, att en gång uppkomna störningar har en benägenhet att växa av sig själva. En viktig politisk uppgift är att skapa sådana förutsättningar, som främjar en harmonisk samhällsutveckling i fråga om företagsstrukturen, sysselsättningsmöjligheterna, , bebyggelsens lokalisering, kulturyttringarna o. s. v.

En annan punkt som dyker upp i 1959 års program är några rader under rubriken "kulturpolitik" som dock gäller exploateringen av naturen: "Ju mera naturtillgångarna exploateras, desto angelägnare är det, att samhället finner en lämplig. avvägning mellan exploateringsbehoven och naturvårdintressena. Sådana följder av exploateringen, som skapar otrivsel i eller förfular landskapet måste betraktas som negativa poster i välståndet och motverkas." I senare betraktelser av den egna ideologiska utvecklingen pekade företrädare för partiet gärna på denna punkt som embryot till den miljöpolitik som utvecklades under 1960-talet. Till en början, med en partimotion 1962, var det dock mest fråga om arbetsmiljö och kulturmiljö men blev senare under 1960-talet vidgat till just det som nämns i programmet från 1959, alltså naturmiljön. Fem år senare hette det i valprogrammet: "De ökade vattenföroreningarna medför allvarliga olägenheter för såväl näringslivet och bebyggelsen som naturskyddet. Vattenvården måstesnarast förbättras och förstärkas effektivt."

En annan del av partiets arv var att slå vakt om de kristna värdena. Detta var något som återkom i varje program från partiets tillkomst och uttrycktes i 1964 års valprogram på följande sätt:

Den kristna livsåskådningen med sin syn på människan är den omistliga grunden för gemenskapen i vårt samhälle. De tendenser, som alltmer framträder i olika sammanhang till uppluckring av samhällets fasta normer och moralregler, är en allvarlig företeelse, som hotar vår kultur och samhällsgemenskap.

Centerpartiet understryker vikten av att kristendoms- och överhuvudtaget religionskunskapen ges en stark ställning i undervisningen vilket måste anses vara förutsättningen för hävdande av en verklig religiös frihet för människan. Det bör också vara en angelägen uppgift för samhället att främja olika ideella organisationer, som vill verka för upprätthållande av samhällets fasta normer.

Centern slog vakt om statskyrkan i ytterligare tre decennier samtidigt som värdet av religionsfrihet betonades. .

Ett annat betydelsefullt sakområde var lokaliseringspolitiken. Den var ett uttryck för kraven på motåtgärder när urbaniseringen glesade ut folkmängden i många landsdelar. Med lokaliseringspolitik avsågs strävande att bygga upp ett allsidigt näringsliv i hela landet. Landsbygdspolitiken övergick således i lokaliseringspolitik, vilket innebar att staten antingen skulle lokalisera verksamheter till eftersatta regioner eller på olika sätt främja förutsättningarna för företagsetablering där. I valprogrammet från 1964 heter det:

En aktiv lokaliseringspolitik måste enligt centerpartiets mening skyndsamt förverkligas. Målet är en ändamålsenlig lokalisering av företagsamhet och bebyggelse över hela landet, så att ett nät av livskraftiga tätorter kan upprätthållas och hela befolkningen därmed kan få en tillfredsställande service i olika avseenden. Den fortgående koncentrationen av näringsliv och bebyggelse till några få tätortsregioner är en för hela samhället olycklig utveckling.

Regeringspolitiken har emellertid under senare år varit ensidigt inriktad på att stimulera den s.k. geografiska rörligheten, dvs. bortflyttning av arbetskraften från de sysselsättningssvaga delarna av landet. Särskilt i vissa områden har svårigheterna för framtiden härigenom ökats ytterligare.

Enligt centerpartiets mening måste strävandena i första hand inriktas på en aktiv lokaliseringspolitik, som kan ge näringslivet ökade resurser och förutsättningar i de områden, där man hittills haft sysselsättningssvårigheter. Härför krävs ekonomiska insatser i form av förbättrade möjligheter till lån och investeringsbidrag samt särskilda skattelättnader. Nödvändiga inslag i en aktiv lokaliseringspolitik är också en effektiv skatteutjämning och en sådan spridning av serviceanordningarna, att erforderliga serviceorter kan upprätthållas. Av största vikt är vidare, att bostadsbyggandet i mindre tätorter och landsbygdsområden främjas i samma mån som i större orter.

Inför 1968 års val fullföljdes den offensiva decentraliseringspolitiken, nu med ökade krav på samhällsplanering, såväl en ekonomisk och näringspolitisk som en fysisk samhällsplanering.

Strävandena skall inriktas på ett så långt möjligt decentraliserat samhälle. Den statliga planeringen skall vara av översiktlig karaktär och vara en ramplanering som i så stor utsträckning som möjligt ger de enskilda människorna, näringslivet, organisationerna och kommunerna frihet att verka inom ramen för de allmänna riktlinjer, som drages upp av riksdag och regering. Socialistiska detaljregleringar, som leder till felbedömningar och ineffektivitet, måste med all kraft motverkas.

Lokaliseringspolitiken och småföretagarpolitiken sveps in i begreppet "en aktiv näringspolitik", som kombinerades med "arbetsmarknadspolitik" under rubriken "rätten till arbete". Detta kombineras i sin tur med allehanda stödåtgärder för eftersatta grupper, såsom invandrare, ensamstående, handikappade och äldre:

De statliga och kommunala myndigheterna måste effektivare än hittills underlätta för inflyttad, utländsk arbetskraft att anpassa sig i vårt samhälle.

Ensamstående, exempelvis vissa hemmadöttrar och äldre frånskilda utan aktuell yrkesutbildning, utgör en kategori, vars försörjningsproblem snarast måste lösas. Genom vidgade möjligheter till omskolning bör de beredas tillfälle till sysselsättning på arbetsmarknaden. Även äldrestödet bör kunna utnyttjas, liksom halvskyddad sysselsättning. En samlad översyn måste snarast komma till stånd beträffande de problem och svårigheter, som möter de ensamstående i samhället.

Genom en vidgad definition av begreppet "miljöpolitik" kunde strävan efter lika villkor för stad och land kombineras med strävan efter folkhälsa och värnandet av naturmiljön. I följande decennier skulle miljöpolitiken bli än mer inriktad på naturmiljön. I 1968 års valprogram heter det:

Med sitt arbete för en aktiv miljöpolitik vill centern ge välfärdsbegreppet en ny dimension där människornas anpassning, trivsel och psykiska trygghet tillmäts större betydelse i förhållande till ensidig materiell standardsträvan. Till miljöfrågorna hör således inte bara de yttre betingelserna som natur, luft och vatten utan hela den mänskliga anpassningen till den omgivande verkligheten.

Miljön - i skolan, hemmet, arbetslivet och under fritiden - måste göras människovänligare och bättre anpassad efter människans behov och förutsättningar.

Samhället bör ha ett miljöpolitiskt handlingsprogram som grund för sitt handlande.

Stress och psykiska störningar har blivit en allvarlig folksjukdom. Allt fler människor hamnar på olika sätt utanför samhällsgemenskapen. Det är politikernas skyldighet att utforma samhället så att alla kan anpassa sig till detta.

Vid exploatering av naturresurserna måste man i större utsträckning eftersträva att naturvärdena skyddas och miljöförstörningen förhindras. Forskning, lagstiftning, beskattning, ekonomisk stimulans och bättre planering är några av de vägar som måste prövas för att häva miljöförstöringen.

Detta kombinerades med ett vaktslående om järnvägsnätet. Även om partiet i stort förespråkade marknadslösningar betonade man att järnvägen måste ses i större sammanhang. Nedläggning av järnvägslinjer skulle inte få ske enbart på grundval av företagsekonomiska bedömningar utan samhällsekonomiska aspekter och sociala konsekvenser borde inverka på besluten kring linjenät och stationer.

Från 1964 har valprogrammen rubriker som med några ord anger inriktningen. Det första av dem heter "För frihet och trygghet - rättvisa och personligt ansvar". Fyra år senare var rubriken "För Frihet, Trygghet och Rättvisa" och 1970 "Målet är jämlikhet och decentralisering". 1973 års program kallas "Framtidspolitik i 40 punkter" och 1976 års motsvarighet "Decentralisering för; Jämlikhet, Trygghet, Bra miljö, Demokrati".

Det kanske viktigaste nya inslaget i den vidgade miljöpolitiken blev energipolitiken. Centerns inställning till kärnkraft genomgick på några år vid 1970-talets början en förändring som innebar att denna energikälla sågs som ett stort miljöhot. I valprogrammet från 1976 ges energifrågorna ett vidgat utrymme. De inryms under rubriken "Samhälle i ekologisk balans":

Energifrågan är den största och svåraste frågan nu. Oljan medför stora miljö- och hälsoproblem som måste bemästras. Den är en ändlig resurs som vi på sikt måste minska beroendet av. Kärnkraften är inget alternativ. Huvudskälet är säkerhetsriskerna. Så länge de inte är bemästrade, är det oförsvarligt att satsa på kärnkraft. Dessutom talar ekonomiska skäl mot kärnkraftsutbyggnad. Centerns energipolitik är inriktad på en effektivare energianvändning, besparingsåtgärder och en intensiv satsning på ändligt förnyelsebara energikällor som solenergi, vindkraft och jordvärme. Härmed uppnås också ökad sysselsättning, konkurrenskraftigare näringsliv och bättre miljöer.

Decentralisering av arbetstillfällen, bebyggelse och inflytande ger bättre förutsättningar för en samhällsstruktur i ekologisk balans.

Partiet säger sig eftersträva ett decentraliserat samhälle och man motiverar detta med att den kraftiga koncentrationen av bebyggelsen medfört stora nackdelar från ekonomiska, jämlikhetspolitiska och miljöpolitiska utgångspunkter. Den strider därmed mot vad det stora flertalet människor önskar, hävdas det. Därför måste samhällsplaneringen istället inriktas på att skapa ökad närhet mellan arbete, boende, service och fritidsmiljöer. De stora kommunernas höga samhällsbyggnads- och socialkostnader anses vara "en följd främst av centraliseringspolitiken". Befolkningskoncentrationen leder till "såväl glesbygds- som storstadsproblem och drabbar människorna hårt". Partiet knyter också sämre förutsättningar för demokratin till en ökad storskalighet:

Den kommunala demokratin har fått försämrade möjligheter genom den påtvingade storkommunreformen och en långtgående slutlig detaljkontroll. Förutsättningarna för den medborgaraktivitet, som är grunden för vår folkstyrelse, har därmed minskats.

Strävandena måste nu intensifieras för en förstärkt och fördjupad kommunal demokrati och för införande av en verklig länsdemokrati. Det kan bli nödvändigt att dela upp kommuner som blivit geografiskt eller befolkningsmässigt för stora för en väl fungerande kommunal demokrati. Den representativa demokratin måste byggas ut så att den enskilde medborgaren tillförsäkras större möjligheter till inflytande i kommun och län. Detta är viktigt för att samhället skall utformas efter människornas behov och önskemål.

Centraliseringspolitiken måste brytas nu, så att ett decentraliserat samhälle kan skapas.

Man kan hävda att centerpolitiken kring 1980 är radikalt annorlunda än den var när partiet bildades. Den följande figuren är ett sätt att förklara idéutvecklingen fram till 1980-talets början. Den ska läsas så att tidsaxeln går uppifrån och ned, från 1910-talets början till några år in på 1980-talet. En utgångspunkt är att partigrundarna var jordbrukare och bodde på landsbygden. Vid partiets bildande 1913 fanns ett antal programpunkter som kan sammanfattas i jordbrukspolitik och landsbygdspolitik och uttrycktes i hög grad som rättvisekrav. Detta ledde till att krav på en sorts geografiskt baserad jämlikhet där insatser fordrades för att tillgodose landsbygdens och jordbrukets behov av krediter och service. En del i detta var den uttalade antitrustpolitik som det tidiga Bondeförbundet förde. Under 1930-talet, delvis under påverkan från sitt kvinnoförbund, vidgade partiet sin socialpolitiska profil, bland annat med lansering av krav på barnbidrag och husmorssemester.

Figurens pilar visar hur man kan se på den fortsatta idéutvecklingen som kring 1980 kan sammanfattas i fem punkter: regionalpolitik, decentralism, ekologi/resurshushållning, småföretagarpolitik och strävan efter jämlikhet. Det är väsentligt att minnas att figuren naturligtvis är en förenkling. Den är tillkommen 1983 som en illustration i kursmaterialet "Grön idé - ekohumanism".

Det sentida Centerpartiets program

De senaste 30 årens program uppvisar liksom tidigare program en förändring knuten till samhällsutvecklingen. Vid 1970-talets mitt visade det sig att statsfinanserna vek av i riktning mot budgetunderskott som snart ledde till en betydande statsskuld. Detta förändrade de politiska partiernas villkor efter tre decennier av tillväxtekonomi. Också Centerpartiet påverkades av 1980-talets strävan att effektivisera den offentliga verksamheten genom att söka marknadslösningar. I valprogrammet från 1982, "Gemenskap där alla behövs", framhålls i inledningen sambandet mellan en ekologisk natursyn och en humanistisk människosyn. Uttrycket "livskvalitet" dyker upp som en illustration av såväl materiella som andliga värden, något som i programmet från 1913 benämndes "allmänvälmågan":

Alla människors lika värde och rättigheter är grundenför centerns politik för en gemenskap där alla behövs. Centerns människosyn har sin grund i den kristna livsåskådningen och i humanismens krav på respekt för de enskilda människornas frihet och rätt till självförverkligande. Centern slår vakt om dessa värden i ett samhälle som skall präglas av öppenhet och tolerans, jämlikhet, solidaritet och medansvar.

Vårt arbete bygger på en ekologisk helhetssyn beträffande människans roll på jorden.

Övergripande för samhällsarbetet skall därmed vara jämlikheten och den ekologiska grundsynen. Detta skapar förutsättningar för god livskvalitet.

I partiprogrammet från 1990 uttrycker förhållandet på följande sätt: "Centerpartiets ideologi kan sammanfattas i begreppet ekohumanism. Den förenar humanismens respekt för människovärdet och tro på varje människas möjligheter, med ekologins insikter om de villkor naturen ger för människa och samhälle". I valprogrammet från 1991 är det inledande stycket från 1980-talets valprogram ersatt av följande: "Alla människors lika varde och rättigheter är grunden för centerns politik. Humanism och ekologi är förenade i centerideologin, ekohumanismen. Ekohumanism innebär en helhetssyn på människan och miljön."

Marknadslösningar sågs också under 1990-talet som en lämplig väg att förbättra ekonomin. Nu tillkom dessutom storpolitiska förändringar. Det kalla kriget tog slut och Sverige blev 1995 medlem i EU, vilket inte var ett självklart val för dem som såg EU som en centralistisk organisation. Partiets idéer och värderingar konfronterades med åter nya samhällsvillkor, vilket fick effekt på programmen. Inför valet 1994 kombinerades nu decentralismen med EU-medlemskap, vilket också ansågs ge positiva effekter på såväl miljön i stort som på demokratin och öppenheten inom EU.

Decentralisering förutsätter internationellt samarbete för fred, mänskliga rättigheter och gemensamma resurser. Miljöhoten är globala och måste lösas i samverkan. De ekonomiska klyftorna mellan fattiga och rika länder måste bekämpas. ...

Ett svenskt medlemskap i EU kan stärka fred och demokrati. Det ger ökade möjligheter till nära europeiskt samarbete och ökade möjligheter att resa, studera och handla fritt mellan Sverige och EU:s medlemsländer.

Om svenska folket beslutar om medlemskap skall vi säkerställa att Sverige kan behålla sin alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, att Sverige inte ingår i ett gemensamt försvar samt att Sverige kan stå utanför en gemensam valuta.

Om folkomröstningen leder till medlemskap skall Sverige driva på i miljöfrågorna, förbättra regionalpolitiken, se till att EUs ekonomiska politik inriktas på trygg sysselsättning och hållbar tillväxt samt verka för att EU tar in nya medlemmar från centrala och östra Europa. Besluten skall tas nära människorna och så lite som möjligt i Bryssel. Insyn och demokratiska arbetsformer skall prägla arbetet i EU. Det nordiska samarbetet skall fortsätta och fördjupas.

En annan nyhet i valprogrammet från 1994 var uttrycket kretslopp. Den största framtida utmaningen ansågs vara att bygga ett samhälle i samklang med naturen. På så sätt skulle nya gröna jobb skapas, varje generation bära sina kostnader och mljöskulden betalas. Sverige skulle omformas från ett exploaterings- och förbrukarsamhälle till ett kretsloppsanpassat samhälle.

Kretsloppsprinciperna skall fullföljas genom successivt införande av producentansvar. Det utvecklar produkter med allt lägre resursförbrukning, som kan återvinnas och återanvändas. Avfall blir resurser. Avfallsmängderna skall halveras under 90-talet. Förbränning och deponering av osorterat hushållsavfall och industriavfall skall upphöra.

I valprogrammet från 1988, "Nya mitten - tillsammans lyfter vi Sverige" utvecklas principerna för miljöpolitiken ännu mer. Ett "ekologiskt lyft" eftersträvas och metoderna anses vara att framhålla partiets mittenposition. Motsättningarna mellan vänster och höger måste lämnas, heter det, därför att samarbete ger demokratin styrka. "Centerpartiet vill verka för brett samarbete i den politiska mitten, istället för förstelnad blockpolitik." Programmet framhåller också många traditionella centervärden som decentralisering och det personliga ansvaret för en önskad samhällsutveckling. Marknadsekonomins fördelar betonas och EU:s ekonomiska och monetära union med gemensam valuta, EMU, avvisas. "En gemensam EU-valuta motverkar decentralisering, och riskerar att leda till ökad överstatlighet", konstateras i valprogrammet.

År 2001 antog Centerpartiet ett nytt idéprogram, "Där människor får växa". I detta markeras mer än tidigare företagarpolitiken. Den ideologiska positionen beskrivs på följande sätt:

Centerpartiets ideologi kan sammanfattas i begreppet ekohumanism. Den förenar humanismens respekt för människovärdet och tro på varje människas möjligheter med ekologins insikter om de villkor naturen ger för människa och samhälle. Centerpartiets samhällssyn präglas av en stark tilltro till individer i samverkan. Ur denna idébas formas Centerpartiets praktiska politik. Det finns ett antal centrala värden som sammantaget kännetecknar Centerpartiets politik:

- Självbestämmande

- Livskvalitet

- Lika möjligheter

- Företagsamhet

Dessa värden är grunden för Centerpartiets vilja att decentralisera, att sprida makt, resurser och ansvar till enskilda människor och gemenskaper. Centerpartiet framhåller, som inget annat parti, kravet på likvärdiga livsvillkor i hela landet. Detta krav tillgodoses bäst i ett decentraliserat samhälle, präglat av närhet och småskalighet. För att människor i alla delar av världen ska ha likvärdiga förutsättningar krävs att den ekonomiska klyftan mellan rika och fattiga länder överbryggas.

Dåtid - Nutid - Framtid

Kan man verkligen utgå från att ett partis olika program ger en rättvisande bild av dess ideologi? Nej, det kan man inte! Ideologin består av mer än program och dessutom är det alltid ovisst i vilken mån programskrivningarna får genomslag i partiets politik. Förutom programmen och allt vad de innehåller av verklighetsuppfattning, historiesyn och visioner är det naturligtvis hur ett parti agerar i sin politiska verksamhet som klargör dess värderingar. Eftersom knappast något parti har möjlighet att få egen majoritet blir det således fråga om att genomföra sin politik via kompromisser och samarbete med andra partier. Frågan blir då vilka ståndpunkter som inte är förhandlingsbara och vilka som är det. På alla politiska plan, kommun-, landstings- och riksnivå, måste en ständig ström av praktiska ställningstaganden ske, som inför allmänheten och kanske också de egna medlemmarna, innebär att partiets förlorar sin särart och sin profil. Det som visar på ideologin är då inte ståndpunkten i sakfrågan utan vilken motivering den ges. Det är här partierna ofta skiljer sig åt även om de råkar ha samma uppfattning i en konkret fråga.

Motiveringen till den förda politiken visar på ideologin och bör naturligtvis sammanfalla med de värderingar och resonemang som partiet för fram i sina programtexter och helst också med den terminologi som finns i dessa. Om ett partis företrädare i alla politiska sammanhang, från kommunala nämnder till partiledningen, inte enbart framför sina ståndpunkter utan också motiverar dem i ideologiska termer kan även ett parti som samarbetar med andra såväl bibehålla som utveckla sin profil inför medlemmar och väljare.

Partiprogrammet anger således inte nödvändigtvis vilken politik partiet för utan vad partiet påstår sig eftersträva. Således kan under den tid ett visst partiprogram existerar partiets politik föras på olika sätt och kan också uppfattas som att partiet byter kurs. I Nationalencyklopedins text om Centerpartiets idéutveckling nämns följande: "Under 1990-talet nedtonades partiets ekologiska och decentralistiska profil, och efter sekelskiftet har partiet återkommande hävdat att det är ett liberalt parti."

Partiet lanserade 2003 begreppet federalism som en beskrivning av dess syn på hur makten bör vara fördelad till olika nivåer. Någon federalism i ordets normala betydelse, alltså med delstater inom en union, är det dock inte fråga om utan det syftar till en beskrivning av hur den offentliga makten bör vara fördelad på statlig, regional och kommunal nivå. Under senare år har Centerpartiet också betonat betydelsen av att stärka människors sociala nätverk och frivilliga samverkan. I idéprogrammet från 2001 heter det t.ex. att människans trygghet framför allt måste bygga på hennes sociala nätverk samt på eget arbete och sparande. Därutöver bör samhället bidra med solidariskt finansierade välfärdstjänster och ekonomiska skyddsnät med stark grundtrygghet.

Temat för Centerpartiets jubileumsår 2010 är "Dåtid - Nutid - Framtid". Partiets program utgör uttryck för en övergripande samtidsvärdering av det rådande samhället och har därför ändrats med samhällsutvecklingen. Formuleringarna speglar dåtiden och när det gäller de senaste programmen också nutiden. Inför valet 2006 formulerade Centerpartiet ett valmanifest i vilket den som vill se spår från Bondeförbundets grundvärderingar påverkade av ett sekels samhällsförändring. I dess inledning framhålls följande:

Varje land behöver en vision för framtiden. Vår vision sätter människan framför systemen och förenar liberala värderingar med god miljö, socialt ansvar och personlig integritet. Den präglas av jämställdhet mellan kvinnor och män och gemensamt ansvar för global utveckling. Centerpartiets vision för Sverige är ett företagsamt, grönt, tryggt och öppet samhälle byggt underifrån. Sverige ska vara landet där var och en kan förverkliga sina egna drömmar, enskilt eller tillsammans med andra.

I skrivande stund är inte valprogrammet inför 2010 års val färdigformulerat. Det får i detta sammanhang representera framtidsperspektivet. Vi vet inte hur det kommer att uppfattas i framtiden, endast att det kommer att vara en produkt av sin samtid på basis av den nuvarande politikergenerationens tolkning av sitt partis grundvärderingar. 

Hans Albin Larsson (april 2010)